Författarskapet flyter på

I förrgår fick jag ett mail från ett förlag som hade läst min bok ”innan döden tar oss” och vill göra en ljudbok av den. Eventuellt vill de även göra ljudbok av min första bok ”när havet blåser ljumma vindar”. Så oerhört smickrande! 

Dessutom ska ”innan döden tar oss” bli E-bok. 

Och nästa år kommer som tidigare nämnts min barnbok ut! 

Så härligt när det rullar på och allt slit man haft ger lite medvind också! 

Tacksam för min käre make som låter mig skriva på kvällarna och tar barnen så jag kan göra intervjuer på helger. 

Det händer väldigt mycket just nu

Igår var jag inbjuden till Skärhamns bibliotek för att prata om mina böcker och mitt skrivande. Det var jätteroligt och de som var där var engagerade, ställde frågor och ville veta mer. 


Utöver det så har jag idag fått tag på en illustratör till min barnbok som jag tror kommer bli jättebra! 

Utöver det blev det en jättedebatt på min fb i helgen, jag delade en tidningsartikel om barnmorskan i Sörmland som förlorat målet mot landstinget då hon inte vill utföra aborter. Ett inlägg om det kommer här så småningom, men summa summarum, kan man inte tänka sig att utföra alla arbetsuppgifter som arbetsgivaren har får man förstå att man inte får jobbet. 

Hela den här debatten om samvetsfrihet är ju bara abortmotståndarna nya spelplan. De är inte så himla intresserade av samvetsfrihet som de vill låta påskina utan de vill, i egenskap av att anse att ett embryo har mer rättigheter än den som är gravid, fortsätta sätta kvinnor i en rävsax, där patriarkatet kan öka sin makt. Ingen man kommer någonsin drabbas av ett abortförbud/svårare att få göra abort på det sätter en kvinna gör. Han får ha sex men kan sticka när det inte längre passar. Men kvinnan ska stå där med skammen, skulden och ett barn hon inte önskat. Och barnet ska födas och inte vars önskat. Psykiska ärr redan från födseln kan man ju säga..! Europas lagar blir värre och värre, låt Sverige vara så framstående som det är. Vi har fri abort, den som söker vård för att få göra abort ska få vara säker på att hon träffar en barnmorska som inte dömer henne och som vill hjälpa henne. Däremot är det ingen rättighet att jobba som barnmorska. Det finns andra jobb man kan välja. Man kan bli doula om inte annat om man vill vara med och stötta en kvinna under förlossningen. 

Jaja, mer om detta en annan dag.. 

Nytt bokprojekt (igen)

För några dagar sedan föddes idén till en ny bok. En helt ny genre för mig, men jag tror att jag kommer göra det bra. Att det kommer bli bra. En oerhört viktig bok för många. För mig.

Snart kommer jag böra jobba på den och jag hoppas att den blir klar om inte allt för lång tid. För jag vill dela med mig idén till hela världen och det kan jag inte göra än.

Men det kommer bli bra. Det kommer bli grymt!

Tack för all fin respons

Så många som varit med om samma sak som delat med sig av sina berättelser till mig, fått mig att känna att jag inte är ensam och framförallt så finns det några som förstår mina tankar. 

Det som däremot gör mig ledsen är att så många känner sig ensamma i sina förlossningsdepressioner och vågar inte andas om vilka hemska tankar de har. För vad är man för mamma som inte tycker om sitt barn? Som inte har hamnat i den villkorslösa kärleksfasen. Och tänk om soc tar barnet/barnen för att de anser att man inte är lämplig som förälder.


Trots att det är vanligt med förlossningsdepression så finns det väldigt begränsat med berättelser som går på djupet, reportage i tidningar finns men hur mycket ryms på en sida i mama? 

8-15% drabbas av förlossningsdepression. 2014 föddes drygt 110.000 barn i Sverige. Det innebär att mellan 8800-16500 mammor drabbades av förlossningsdepression. DESSUTOM drabbas även en hel del pappor/partners av förlossningsdepression vilket gör siffran ännu högre. 

Är det rimligt att man ska känna sig ensam i sin situation när 15.000 andra mammor hamnat i samma skit? Sannolikheten för att jag är ensam om mina allra svartaste tankar och mest ångestfyllda funderingar är oerhört liten. 

Jag förstår att man inte vågar berätta. Jag var också rädd. Är också rädd. För vad andra ska tycka om mig, tro om mig, anse om min lämplighet att vara mamma. Men jag är en riktigt bra mamma som fick en tuff start med andra barnet. Jag kände mig dock som den uslaste mamman i världen under den tiden. Och under den tiden var jag stundtals en dålig mamma. Men jag gjorde allt jag förmådde. Om det nu verkligen räcker… 


Men eftersom det på ett decennium drabbar runt 100.000 personer så är det dags att vi pratar om det. På riktigt. Inte bara på ytan. Förlossningsdepression är rent överjävligt när allt man vill är att kunna njuta av sitt barn. Istället har tårarna inget slut, ångesten river och man söker så efter den där kärleken till det lilla barnet som man ”borde” känna. 

Jag sörjer något oerhört att jag drabbades av det här. Jag kom ändå lindrigt undan jämfört med många andra. Jag sökte hjälp – och fick hjälp tidigt vilket är viktigt. Anledningen till att jag sökte hjälp tidigt var att jag paradoxalt nog skrev min d-uppsats om förlossningsdepression och när jag en kväll hade fullständig panik över att vara ensam med barnen ytterligare en arbetsdag så mindes jag en av deltagarna som hade sagt ”jag hade panik över att vara ensam med barnen”. 

Jag är oerhört tacksam för all hjälp jag och min familj har fått från många håll, Bvc med läkare och psykolog, öppna förskolan, min familj, våra vänner. Vi har ett starkt socialt kontaktnät, tyvärr har inte alla det. 

Jag sörjer som sagt hur det blev, men jag skäms inte! Psykisk ohälsa och förlossningsdepression förstås inte av alla, kanske främst de som aldrig sett det på nära håll. Man ska rycka upp sig, skärpa till sig och bita ihop. Jag lovar att om det var lösningen på psykisk ohälsa så hade ingen varit sjuk. 

Läker tiden verkligen alla sår?

Lär man sig alltid leva med allting? 

Snart har hon funnits hos oss i sju månader. Jag väntar fortfarande på att känna det jag vet att jag borde känna för henne. Visst har jag betydligt mer känslor för henne nu än i början, men något saknas ändå. 


Det är en enorm sorg att ha missat hennes första tid i livet. Jag vet också att det bara är en liten del av hennes liv och att vi har betydligt mer tid tillsammans att göra bra, men ändå. Sorgen finns där. Det dåliga samvetet över hur jag kände och tänkte finns kvar. 

Jag kan inte se foton från när hon var nyfödd utan att gå i bitar. Stackars lilla oskyldiga barn som var så söt men din mamma tyckte du var ful. Nu ser jag också att hon var go, men då såg jag inte det. Jag ser fotona från förlossningen och minns hur nollställd jag var när jag fick henne i famnen. ”Jaha, här var bebisen.” 

Det började redan där. Eller långt innan, men jag visste det inte då.


Älskade, älskade barn! Förlåt för att din mamma var en sådan värdelös mamma. Förlåt för allt jag inte kunde ge dig. Förlåt för allt jag inte var. Du var och är värd så oerhört mycket mer! 

Privilegium 

Jag har precis pussat min son god natt och sagt att jag älskar honom. En natt väntar där vi inte fruktar någonting. 

I andra delar av världen ser verkligheten helt annorlunda ut. Mammor pussar sina barn godnatt och är skräckslagna över att morgondagen inte kommer. Orkaner, jordbävningar, bomber, översvämningar och mycket annat finns som en ständig risk. 

Kanske vaknar både mamman och barnet, kanske överlever de. Men livet har slagits i spillror. De får fly från sina hem, barnet får kanske inte ens med sig sin snutte. Inga rena kläder. Ingenting. 

Kanske kommer de ifrån varandra längs vägen. Ett litet barn som inte hittar sin mamma i en okänd miljö. 

Mitt hjärta brister för alla dessa människor som får uppleva så fruktansvärda saker i sina liv. 

Inbördeskrig, könsstympning, sexhandel, svält, sjukdomar, oro.

Naturens krafter kan vi inte komma ifrån, men hur kan människor orsaka andra människor sådant enormt lidande? Hur kan man leva med sig själv? Hur kan man önska oskyldiga så mycket ont? 

Det stod en man och samlade in pengar för världens barn (Radiohjälpen) idag när vi var och handlade (man kunde swisha! Så bra!!) Gabriel tittade länge på honom och jag sa  ”han samlar in pengar till barn som inte har det så bra som du har det”. Jag hoppas att om Gabriel någon gång får barn, att världens barn har det betydligt bättre än idag, men tyvärr tror jag inte det. Men jag hoppas och jag önskar. 

Bokmässan 2016

Torsdagen innebar ett spännande och trevligt möte. Vart det tar vägen får vi se, oavsett så var det roligt och gav mig nya perspektiv på min bokidé. 

Sen var jag en snabbis på jobbet medan jag väntade på att min syster skulle jobba klart. Vi gick och åt meze innan jag och Evelina skulle tillbaka till bokmässan för lite mingel. 

Jag träffade Joanna björkqvist i Grim förlags monter. Äntligen! Jag hängde en stund i Idus monter men klockan var mycket för en sexmånaders så vi åkte hem strax efter 19. 

På lördagen var jag oerhört pepp när jag åkte in till mässan. Ensam i bilen och sjöng högt och gräsligt till både Carola o simple plan. 


Signering i två timmar och sen runt för att lyssna på några författare och köpa några böcker. Innan kl 14 var jag helt slut. Åkte hem med en helt annan känsla än jag haft på morgonen. 

Kanske berodde det på förlossningsdepressionen och utmattningen den bar med sig, att jag blev så slut. Friskare än så här kanske jag inte är än. Men alla ljud och intryck knäckte mig helt. Däckad i soffan på kvällen med huvudvärk som skar som knivar. Söndagen och även idag har huvudvärken stundvis varit rejäl. 


Jag får nog låta det gå lite tid så får vi se vad jag säger om mässan sen. Men frågar ni mig nu, så var det troligen sista gången jag var med på mässan med det här upplägget. Tar för mycket energi i jämförelse med vad det ger. 

Men ett par böcker följde såklart med hem. Ser fram emot att läsa dem och lära mig mer!

Ni går väl på era cellprovskontroller?

Väntar just nu på att träffa gynekologen. Hoppas på att mina cellförändringar försvunnit. Är nästan ett år sedan sista kontrollen. 

Ni går väl när ni kallas för cellprov? Det är ett snabbt sätt att minska risken att drabbas av cancer. 

Tycker ni att det är obehagligt att göra gynundersökning, säg det till barnmorskan/gynekologen. För utvecklas det till livmoderhalscancer kommer det bli betydligt värre än 5 minuter i gynstolen. 

2-årskalas och öppna förskolan

I torsdags fyllde Gabriel 2 år. Vår underbara lille kille som är så snäll och go. 

Eftersom han är allergisk mot ägg och mjölk så gjorde jag en chokladbollstårta

Idag har vi varit på öppna förskolan. Gabriel tittade Ebba djupt i ögonen och var nog lite kär. En kille som var fyra år ville han också leka och hålla handen.

Öppna förskolan som vi går på är så mysig. Härliga pedagoger, lagom många barn på tisdagar o torsdagar när vi är där. Bra för Gabriel och Evelina kommer också trivas som fisken sen när hon blir lite äldre. Eller ja, hon trivs nu också. Det är så spännande att hon idag inte somnade så hon var vaken 06.45-12.15, men hon var supertrött! 

Gabriel målade en spargris idag som ska brännas till nästa gång :)