Sista besöket hos psykologen

Det är som ett helt annat liv  jämfört med då. Nu pratade jag om hur bra allt kändes och hur långt vi kommit sedan det första mötet i våras. Då när jag stod upp hela timmen hos psykologen, hade Evelina i selen och fick henne att sova sig igenom timmen. Timmen då jag bara grät. 

Det var en helt annan Mikaela den där dagen, men skörheten finns där såklart men ändå är det så otroligt mycket bättre :)

Är oerhört tacksam för hjälpen vi fått och att vi fick den så snabbt. 

Samma jävla vakuum

Oftast tänker jag inte så mycket på det, för det finns ingenting jag kan göra någonting åt. Men ibland blir jag så fruktansvärt arg över det vakuum jag befinner mig i. Samma jävla vakuum år ut och år in. Inte en millimeter närmre några svar jämfört med för flera år sedan.

Om 22 dagar är det ett år sedan den där dagen då jag fick min första hjärtinfarkt. Ett år där jag fortfarande inte vet varför mitt hjärta inte beter sig som det ska. Ett år då jag fortfarande nonchaleras av kardiologerna. ”är det inte lite panikångest trots allt?” De som känner mig och som har sett mig ha 170 i puls bara av att stå upp vet att jag inte är det minsta orolig när hjärtrusningarna kommer, framförallt inte de gångerna jag inte ens märker av det. Extraslagen är värre, men inte för att jag blir orolig utan för att det oftare leder till svimningskänslor.

I april gjorde jag MR hjärta och hjärna. För ett par veckor sedan ringde jag Sahlgrenska för att höra om svaren. ”Du skulle ju haft en tid till läkare i början av juni… Men vi har en tid här 24 augusti, jag sätter upp dig på den för det finns ju ett svar på röntgen.” Undrar om det är ett svar om att allt ser bra ut eller om det är något som kan ge saker och ting en förklaring.

Inte ens den gången jag svimmade mitt i en hjärtrusning under tiden jag var inlagd på sjukhus, uppkopplad på telemetri släppt läkarna panikångestspåret. Trots att de såg att pulsen plötsligt gick upp i 170, med VES i bigemini. Däremot skulle jag säkerligen kunna utveckla panikångest av att vakna upp med deff-elektroder påklistrade eller av att få en hjärtinfarkt.

Det är klart som fan att det finns mycket som kan oroa en. När jag fick hjärtinfarkten var jag gravid i vecka 12, ensam hemma med Gabriel som då var 11 månader. De dryga 20 minuterna som det tog innan ambulansen kom var mitt enda fokus att hålla mig vid medvetande. För tänk om Gabriel blev rädd när han hörde att någon kom och gömde sig och de inte visste att det fanns ett barn i huset. Tänk om vi åkt iväg och han var ensam kvar. Klart att det finns en oro över att det skulle kunna hända igen och att jag även den gången är ensam hemma. Med två barn.

Jag kan oroa mig över risken att dö ifrån mina barn. För tidigt. Det kan hända alla, men skulle det ske på grund av att jag blir nonchalerad av vården så kan de vara glada att jag inte överlever..!

IMG_0140.JPG
Jag kan oroa mig för mycket men jag gör sällan det när det kommer till hjärtat för det hjälper inte. Däremot är jag arg. Men oavsett vilket så är det inte ångest som ger mig arytmi när jag borstar håret.

Det ska bli intressant att se vad läkaren säger den här gången. Enligt honom är ju min arytmi ofarlig. Jag köpte det tills jag fick en arytmiutlöst hjärtinfarkt. Men han vidhåller det och benämner det heller inte hjärtinfarkt utan som ”händelsen i augusti”. Och när jag frågade ”om det inte var en hjärtinfarkt som de på Kungälvs sjukhus ansett, vad var det då?” Läkarens svar: ”en händelse”.

Jag förstår också att man inte alltid kan lösa allt, men man kan iallafall låtsas som att man skulle vilja.
Vi får se om hjärtat blir bättre när jag byter till sotalol efter jag slutat amma. Får för många blodtrycksfall per dag med 200 mg metoprolol just nu så jag har minskat till 100 mg. En hel del blodtrycksfall ändå och hjärtat hoppar och skuttar som det vill. Pest eller kolera. Farligt eller ofarligt. Svårt att veta, och det är sällan jag funderar över det. Mestadels tänker jag på allt jag skulle vilja kunna göra som jag inte kan; cykla, springa och busa med barnen, promenera vart jag vill oberoende uppförsbackar eller inte, träna. Och sånt som jag skulle vilja kunna göra utan att få rusningar och extraslag; gå upp för en trappa, vända mig i sängen, tvätta håret, plocka upp något från golvet.

Men det är säkert bara inbillning, alla patologiska EKG:n är nog egentligen bara panikångest.

Fantastiska dagar

Nu är den äntligen här! Sommaren som vi längtat så länge efter. När det är soligt, vindstilla OCH varmt i vattnet.

Vi var ute på klädesholmen i fredags och idag. Det gäller att ta till vara de här dagarna. Älskar känslan av havet som omsluter mig när jag dyker i ute på Ed. 


Vi har även haft besök av svärmor och så har vi målat om husgrunden (ett varv kvar). Från brunt till ljust :)


Jag planerar också min kommande bok (eller kommande böcker). Gör research och funderar på hur den ska bli så bra som möjligt. 

Vetgirig

En av de bästa sakerna jag vet är att leta upp kurser jag vill plugga. Jag söker i stort sett varje termin, men pluggar sällan något. Men i höst blir det två kurser, en kurs för mitt företagande om affärsredovisning och en för mitt jobb som barnmorska (men framförallt för min egen skull och för alla tjejer och kvinnor jag möter i mitt liv). Unga, sex och internet heter kursen. Mycket om virtuella övergrepp, ungdomar som säljer sex för att tjäna snabba pengar eller som självskadebeteende.

Det är inte speciellt länge sedan som jag hörde talas om tjejer som sålde sex här i Stenungsund. Så ni som tror att ”det händer inte här” så gör det just det. Och det är vår förbannade skyldighet att lära oss så mycket som möjligt så vi kan vara uppmärksamma och kanske rädda åtminstone ett barn. Kanske ditt barn?! Vet du vad ditt barn gör när det är vid datorn?

Egentligen skulle jag vilja forska om massa olika saker, men jag HATAR allt vad vetenskaplig metod heter. Jag fattar fortfarande inte alla statistiska begrepp. Jag har skrivit en kandidatuppsats och en magisteruppsats, det får räcka. Men det fina är att jag kan få lära mig mer och skriva om saker och ting ändå. Reportageböcker är ett alternativ. Jag har egentligen 4 idéer på lager. Vi får se hur många av dem som blir bok.

394113_10150736206179447_58759864446_12361197_674858791_n

Vad är det som gör att vissa människor är nonchalanta?

Parkerade nere på stenungstorg tidigare idag. Som vanligt är det få av de som parkerat påfamiljerutorna som har bilbarnstol eller bälteskudde i bilen. 

Medan vi plockar ut två barn och fäller upp barnvagnen parkerar en kvinna (jag skulle hellre använda ett mindre sofistikerat ord för henne men jag låter bli) utan barn i familjerutan bredvid vår. 

Jag är egentligen född ganska konflikträdd men har med åren fått lite skinn på näsan och sådant här är jag så ohyggligt trött på så jag frågar henne när hon kommer ut:

”Du såg inte att det var en familjeparkering som du ställde dig på?”

”Jo jag såg det”, säger hon och går mot affärerna.

”Och ändå parkerar du där?”

”Ja, jag gjorde det nu”, sa hon och snabbade på stegen.

Jag gjorde det nu? Knappast första gången hon gjorde det. Troligtvis inte heller den sista… Nonchalanta människa! Och jag antar att det är nonchalanta personer som väljer att parkera där och på platser för rörelsehindrade utan att tänka på den de tar platsen från. 

När vi kom tillbaka till parkeringen var det 2 bilar av 4 som inte hade bilbarnstolar i. Alltså 50%. Jag hade en skrikande, trött dotter med mig så hann bara skriva en liten lapp till ena bilen om att de nästa gång kanske kunde parkera någon annanstans. 

Hur svårt ska det va att låta bli parkeringsrutor man inte har rätt till?! Det spelar ingen roll om man ”bara ska göra ett snabbt ärende”. Det är inte giltig anledning att parkera där. 

Poängen med rutorna är att man ska kunna få ut babyskyddet, minska risk för att barnen slår i dörren i bilen bredvid, ha närmre väg till affären så att risken för att ett barn bli påkört minskar.

  
Parkerar du på familjerutorna när du inte har barn i bilen? Rannsaka dig själv och ge fan i det nästa gång! För du vill inte att ett barn ska bli allvarligt skadat för att du inte ”orkade” gå. 

   

Fullt upp

Firade första dagen som icke-sjukskriven med boksignering på Ica Focus i Göteborg. 

  
Efter det var det tjejmiddag på restaurang Familjen. 

  
På lördagen var det samhällets dag på Klädesholmen och även där signerade jag böcker och intervjuades för lokaltidningen.

   
 

Idag har vi varit hos min farfar som fyller 91 år idag. Så gammal och så pigg för sin ålder även om det märks att åren tar ut sin rätt. 

Utöver det så fixar vi med huset. Maken har byggt ett räcke till yttertrappan äntligen. Mäklaren sa tydligen till de som bodde här innan att de skulle ta bort räcket innan försäljning då det var fult o sänkte värdet på huset.. Vi hade dock gärna haft det kvar o bytt ut det i så fall men men.. Det här blev riktigt bra. Vi håller också på och lägger igen en rabatt. Markduk och makadam blir det istället. Så kan man hellre sätta krukor där. 

   
 

Men det märks att jag inte är helt mitt vanliga jag, för orken tryter snabbt. Signeringar är superroliga men de tar också en del energi. Men snart är det dags för fler signeringar. Återkommer med tid och plats. 

Husgrunden

Vi har tänkt att husgrunden ska vara vårt sommarprojekt. I det stora hela ska den bara tvättas och målad om. Men på ett ställe, under uterummet är grunden sprucken och dålig så där behöver vi laga.

Jag gick ut idag för att se hur mycket av putsen som var lös. Jag blev väldigt förvånad när jag fick loss stora block med puts utan avstängning. Så just där har vi en del att göra. Ska försöka få lagat det i veckan för det ska torka 6-8 veckor innan man målar. Så målningen blir när sommaren i stort sett är över.

  

Ingen ”Mother of the year” precis

När vi kom hem från klädesholmen såg jag av en slump att vi hade en hel myrstack i makadamet vid husgrunden. Jag har aldrig sett så många myror bortsett från i skogen. Det kryllade! Jag grävde lite och det kryllade ännu mer och var fullt av myrägg. 

In och hämta radar och sprayade. De flydde upp på husgrunden så jag sprayade där med. Men så tog sprayen slut och jag tog Gabriel med mig för att se om de hade myrr på ica. 

När vi kom dit ville han köra kundkorgen och gick lyckligt runt med den. 

  
Jag gick framför honom och inne i en av gångarna stannade jag upp. Det gjorde inte Gabriel så det blev tvärstopp när han körde in i hälarna på mig. Så när jag vänder mig om har han åkt över kanten på korgen och hänger med magen över kanten och huvudet ner i korgen. Det gjorde nog lite ont och han blev nog framförallt rädd. Så när en tår höll på att rinna över började jag skratta för att det sett så roligt ut. Jag skrattade och skrattade och tåren i Gabriels öga byttes ut till skratt. Fin mamma som skrattar åt sitt barn när han slår sig (men hänger man över en kundkorg så kan det va okej) ;) 

Då var midsommarafton över

För småbarnsföräldrarna. Det har varit en fantastisk dag. God mat, trevligt sällskap, underbart väder och många glada återseenden i parken (och några sålda böcker). 

  
När vi gick till parken och passerade lilla bron spelade några män ”Inbjudan till Bohuslän” i en jazzig version. Flaggspelen vajade i segelbåtarnas mast och det var så idylliskt som det bara kan vara på kusten på sommaren. 

Nu är vi trötta. Får se om barnen ger oss sovmorgon imorgon. 

   

Några goda råd så här på midsommarafton 

Idag är det midsommarafton. En dag med dans, skratt och glädje. Men också fest, fylla och tyvärr våldtäkter. 

Därför tänkte jag ge några goda råd. 

• om någon inte vill ligga med dig, tjata inte. 

• om någon inte vill ligga med dig, tvinga dig inte på den personen.

• om någon inte vill ligga med dig, respektera det. 

Så, om alla följer de här superenkla råden så blir ingen våldtagen idag. Svårare än så är det inte.