Husgrunden

Vi har tänkt att husgrunden ska vara vårt sommarprojekt. I det stora hela ska den bara tvättas och målad om. Men på ett ställe, under uterummet är grunden sprucken och dålig så där behöver vi laga.

Jag gick ut idag för att se hur mycket av putsen som var lös. Jag blev väldigt förvånad när jag fick loss stora block med puts utan avstängning. Så just där har vi en del att göra. Ska försöka få lagat det i veckan för det ska torka 6-8 veckor innan man målar. Så målningen blir när sommaren i stort sett är över.

  

Ingen ”Mother of the year” precis

När vi kom hem från klädesholmen såg jag av en slump att vi hade en hel myrstack i makadamet vid husgrunden. Jag har aldrig sett så många myror bortsett från i skogen. Det kryllade! Jag grävde lite och det kryllade ännu mer och var fullt av myrägg. 

In och hämta radar och sprayade. De flydde upp på husgrunden så jag sprayade där med. Men så tog sprayen slut och jag tog Gabriel med mig för att se om de hade myrr på ica. 

När vi kom dit ville han köra kundkorgen och gick lyckligt runt med den. 

  
Jag gick framför honom och inne i en av gångarna stannade jag upp. Det gjorde inte Gabriel så det blev tvärstopp när han körde in i hälarna på mig. Så när jag vänder mig om har han åkt över kanten på korgen och hänger med magen över kanten och huvudet ner i korgen. Det gjorde nog lite ont och han blev nog framförallt rädd. Så när en tår höll på att rinna över började jag skratta för att det sett så roligt ut. Jag skrattade och skrattade och tåren i Gabriels öga byttes ut till skratt. Fin mamma som skrattar åt sitt barn när han slår sig (men hänger man över en kundkorg så kan det va okej) ;) 

Då var midsommarafton över

För småbarnsföräldrarna. Det har varit en fantastisk dag. God mat, trevligt sällskap, underbart väder och många glada återseenden i parken (och några sålda böcker). 

  
När vi gick till parken och passerade lilla bron spelade några män ”Inbjudan till Bohuslän” i en jazzig version. Flaggspelen vajade i segelbåtarnas mast och det var så idylliskt som det bara kan vara på kusten på sommaren. 

Nu är vi trötta. Får se om barnen ger oss sovmorgon imorgon. 

   

Några goda råd så här på midsommarafton 

Idag är det midsommarafton. En dag med dans, skratt och glädje. Men också fest, fylla och tyvärr våldtäkter. 

Därför tänkte jag ge några goda råd. 

• om någon inte vill ligga med dig, tjata inte. 

• om någon inte vill ligga med dig, tvinga dig inte på den personen.

• om någon inte vill ligga med dig, respektera det. 

Så, om alla följer de här superenkla råden så blir ingen våldtagen idag. Svårare än så är det inte. 
  

För tre år sedan idag

Satt jag på en spårvagn på väg till en dejt och funderade på att vända och åka hem igen. Vid Chalmers hållplats tänkte jag hoppa av och skicka ett sms om akut magsjuka eller migrän eller något annat av de genomskinliga ursäktena man kan använda. 

Jag hade ingen lust att sitta och vara trevlig, fundera över om det var en vettig kille, lära känna någon ny och framförallt behöva öppna upp så att han hade en chans att lära känna mig.

Men jag satt kvar och åkte dit ändå. Vi möttes vid Kopparmärra och gick till fröken Olsson och samtalet flöt på. I fyra timmar tills de stängde. 

Redan vid spårvagnshållplatsen sa han ”Det här var trevligt.” Och så föreslog han att ses igen. Inget spel. Inget ”nu hör jag inte av mig på tre dagar o ser om det blir lite katt och råtta lek”. Raka rör. Mycket bra!

Två dagar senare skulle jag ut och dricka öl med några kompisar från gyn så vi gick till kontiki. Jag skickade iväg ett sms att han kunde komma om han hade lust (med tanken att han såklart inte skulle våga det så jag trodde det var riskfritt). Men han tog det som en utmaning och ett test och kom.

Han har fått vara med om många utmaningar men han har stått kvar genom alla. Han är trygg, stabil och helt underbar! På tre år har vi hunnit med mycket, inflytt i lägenhet, sjukhusvistelser (eller ja, de står jag för), Köpenhamn, förlovning i London, Jordanien, bröllop, två barn, husköp. Det gäller att hinna med så mycket som möjligt ;) 

  
Jag är väldigt tacksam över att jag inte vände där vid Chalmers. Då hade jag gått miste om den bästa maken jag kunde få och den mest fantastiska pappan till mina barn! 

  

1,5 timme egentid

Idag smet jag iväg en stund. Jag hade matat dottern och visste att det dröjer ett tag tills hon ska ammas igen. Så båda barnen var med sin pappa medan jag hämtade ut ett paket, snabbhandlade på ica och handlade en halv trädgård på handelsträdgården. 

Under den tiden hade jag tid att bara vara jag. Mikaela. Inte mamma Mikaela. Jag hade tid att fundera över kommande böcker. 

Och jag kom fram till att det gäller att smida medan järnet är varmt. Så nu smider jag planer för en reportagebok som kommer bli något av det viktigaste jag skrivit. Jag kommer leta förlag redan nu på idéstadiet, för att kunna garantera de som kommer medverka att det i slutänden blir en bok. 

Så småningom kommer ni få veta vad den ska handla om! 

Helikopterplatta på Klädesholmen

För tre år sedan var det midsommarafton och ambulanshelikoptern fick landa på klipporna för att hämta ett skadat barn. En av de dagarna på året de skickar helikoptern före ambulans för att ambulansen inte kommer förbi köerna. Det är inte alla som klarar av att landa en helikopter så här och att planerandet av en helikopterplatta på klädesholmen lades på is förstår jag inte. De skulle egentligen ha två. Framförallt nu när det är tal om att stänga Kungälvsakuten på natten o dra in antal ambulanser. Då kommer det bli ännu mer sårbart att bo därute.

Jag bor ändå bara i Stenungsund men när jag fick hjärtinfarkt var stenungsundsambulansen upptagen så jag fick vänta på att tjörnambulansen kunde komma. Det tog 22 minuter. Det är långa minuter när man försöker hålla sig vid medvetande. Ännu längre är de minuterna om hjärtinfarkten hade orsakats av en propp eller om någon fått en stroke. 

Hade jag bott på klädesholmen hade jag jobbat för en helikopterplatta. Det är ju en ganska enkel grej att fixa ändå.

  

Kanelbullar och besök av underbar kollega 

Dagen började med kanelbullebak (utan ägg och mjölk såklart). De blev supergoda!

  
Sen kom min kollega Therese från Gynakuten hit med sin son som är tre veckor yngre än Gabriel. Ett lillasyskon väntar även på att göra entré. Så vi har fått våra barn i stort sett samtidigt. Dessutom gifte vi oss samma dag. Och så jobbar vi sex av fjorton nätter ihop. Hon är helt fantastisk att jobba med. Vi har alltid vetat var vi har varandra och kunnat lita på att få hjälp från den andra vid akuta situationer. Vi har hittat bra sätt att samarbeta på i olika situationer och har dessutom otroligt roligt på natten! 

Våra söner hade också roligt, de busade och lekte (och bråkade lite med, lär sig med andra ord om sociala regler). En ganska lång stund var deras nöje att leka med ett paket tamponger de rotade fram. Vad ska man säga? Barn till gynakutspersonal ;) 

Så roligt att träffa Therese igen! Jag har saknat hennes smittande skratt. 

  

Den perfekte mannen

För snart tre år sedan träffades vi för första gången. En dejt på Fröken Olsson i Göteborg. Han drack en cappuccino och jag som inte gillar kaffe drack päron- och ingefärste. 

Vi pratade oavbrutet i fyra timmar tills personalen kom och gjorde oss uppmärksamma på att de stängde. 

Dejterna blev fler och snart var vi ihop. 

Trots att vi bara varit ihop i tre år har vi hunnit med mycket. Både roligt och tråkigt. Men trots en hel del utmaningar så har vi aldrig bråkat. Surt muttrat något har ju hänt men inget värre än så. 

  
Vi är ett grymt team, vi är lika och olika men framförallt lika. Vi stöttar varandra i framtidsdrömmar och tycker det är roligt att spåna idéer med varandra. 

Full fart spar tid är ett uttryck som levt med oss och nu växlar vi kanske ner lite men vi kommer nog alltid leva lite på det sättet. Så vi hinner fylla livet med så mycket liv vi kan. 

Han är perfekt för mig även om han såklart inte är fläckfri, men det är ju tur, för det hade ställt väldiga krav på mig. Så vi småmuttrar över den andres tillkortakommanden men ler åt att vi hade turen att hitta varandra. 

3 månader 

För tre månader sedan föddes vår lilla dotter. Nu börjar jag kunna ana lite lite känslor för henne. Känslor som jag trodde jag skulle haft mycket tidigare. 

Men det enda jag känt har varit skuld. Skuld över att jag inte känt något. Skuld för att jag inte kunnat ge henne det jag velat. 

När hon började le mot mig var inte min första tanke ”åh vad söt hon är” den tanken fanns inte alls. Den tanken jag hade var att jag föreställde mig att hon tänkte ”titta mamma vad söt jag är när jag ler mot dig, titta då mamma. Snälla älska mig! Varför kan du inte älska mig?”

Skuldkänslorna var brutala. Men nu, nu kan jag ana att känslorna kommer. Som jag har väntat! Och önskat.

Vi har en lång väg kvar att vandra men den värsta delen tror jag ändå är bakom oss.