Mamma till Mamma

Snart har ett och ett halvt år gått sedan Evelina föddes. Ett och ett halvt år, där det första året är ganska utsuddat. Som om det inte funnits. Även om det gjort det i allra högsta grad. Men det finns inget foto över hennes säng på henne som nyfödd, utan fotot på Gabriel över hans säng är en ständig påminnelse om att det är alldeles för jobbigt att framkalla en förstoring från den tiden. Sorgen ligger fortfarande där och när jag minst anar det så sköljer den över mig och tårarna kan inte sluta rinna.

Trots att jag idag älskar Evelina, känner att hon är min, så väger det ännu inte upp för det jag och hon förlorade.
Jag har börjat jobba på Östra sjukhuset, ser nyblivna föräldrar med sina små mirakel i entrén varje dag. Och varje gång knyter det sig i magen på mig. Jag ser deras glädje och minns min som uteblev. För ett ögonblick så finns illusionen där, av något ”som är så mysigt”, men sekunden senare så kramar ångesten mig och jag känner ”aldrig mer”. Aldrig mer det första året.

Länge kände jag mig ensam, knäpp och fel när jag inte älskade mitt barn. När jag inte brydde mig om henne, när jag helst ville ta en kniv och skära upp min egen bröstkorg och förblöda. Plågsamt, precis som jag då förtjänade. Men så fann jag gruppen som skulle bli en del av min räddning (ja, ja, medicinen var nog den största räddningen, ihop med familjecentralen och BVC:s team). En facebookgrupp som heter Hjälpgruppen/förlossningsdepression. Där ingen dömde, ingen förminskade någons upplevelser och alltid, alltid så fanns någon där som kunde bekräfta ens tankar, få en att förstå att det var sjukdomen och inte man själv som mamma som var orsaken till allt det där värdelösa som man ansåg att man var.

Det dyker alltid upp nya idéer hos mig och jag kände ganska snart att jag måste göra något vettigt av den här bedrövliga förlossningsdepressionen. Jag måste hitta ett sätt där någon annan kan ha nytta av min erfarenhet. Där kom barnboken till (som var en bok jag hade önskat funnits till Gabriel när jag blev sjuk). Min idé om en reportagebok lever fortfarande lite lätt, men blivit nekad av flera av de stora förlagen för att ”målgruppen är för liten”. Jag hade önskat att de hade rätt…

Men när Karin Cupido Eriksson började prata om att grunda Mamma till Mamma så hängde jag snabbt på. Såklart ska Mamma till Mamma finnas! Och även om vi inte nått ut speciellt långt än, och även om vi bara är i startgroparna så får vi otroligt mycket fina ord från mammor som tidigare varit drabbade som hade önskat att något sådant fanns när de var sjuka (och som nu vill vara medmammor) och från de som söker vårt stöd som mår dåligt i nuläget, som berättar att det känns lättare att veta att vi finns och att de inte är ensamma i sina känslor eller sin situation.

Det finns mycket att jobba på än, men vi är på väg. Och vi blir fler och fler. Tillsammans är vi starka och tillsammans kan vi göra skillnad. För oerhört många familjer. För en föräldradepression (förlossningsdepression) drabbar ju inte bara mamman. Partnern drabbas som anhörig (och har även själv ökad risk att bli sjuk) och barnet drabbas och riskerar anknytningsproblem. Förlossningsdepression drabbar cirka 15.000 kvinnor per år i Sverige. Kanske kan vi inte förhindra det, men vi kan iallfall göra sjukdomstiden lite mindre ensam för dem och se till att de får adekvat vård och stöd.

Föräldradepression är ett bättre ord

Jag tror att föräldradepression är ett uttryck som bättre står för vad en förlossningsdepression innebär. Enligt Statens folkhälsoinstitut definieras en förlossningsdepression som en depression som debuterar inom ett år efter förlossning. Men är det verkligen förlossningen som borde vara fokuset?
Knappast.

Anledningen till att jag skriver det här inlägget är för att jag, efter vår medverkan i Malou efter tio, överraskades av okunskapen bland många som kände behov av att säga att en man inte kan få en förlossningsdepression för att han inte fött barnet och inte genomgått hormonförändringar. Att människor uppenbart inte har kunskap om orsaker till förlossningsdepression var tydlig, men också att många tror att ”baby blues” (som mest troligt är hormonellt betingad) är samma sak som en förlossningsdepression.

TV4 ändrade efter detta informationstexten under klippen från vår medverkan och har där skrivit ”Pappor kan inte få förlossningsdepression, men de kan bli deprimerade efter att det fått barn.” Så på grund av att de fick lite mothugg av människor som inte har koll så ändrade de texten och bidrog därmed till att okunskap fick vinna.

2011 skrev jag och min kursare Linda om förlossningsdepression när vi läste till barnmorskor. Bifogar ett utdrag från vetenskaplig fakta:
I nuläget är det inte klargjort vad som orsakar att vissa drabbas av förlossningsdepression och andra inte, men vissa sociala och psykologiska faktorer kan ändå ses. Exempel på psykologiska faktorer är traumatiska händelser, tidigare depression och dålig självkänsla. Förekomsten av depression under de första tolv månaderna efter förlossningen har visat sig vara högre bland mödrar med en historia av depression och negativa livshändelser. Bland sociologiska faktorer har bristande stöd från omgivningen, konflikter i parrelationen och ekonomiska svårigheter inneburit en ökad risk för depression. Även hur kvinnan mår fysiskt efter barnets födelse inverkar på risken att utveckla en förlossningsdepression, eller om obstetriska komplikationer tillstött eller om barnet är särskilt temperamentsfullt. Utöver dessa faktorer har studier visat att kvinnor som fått tvillingar eller trillingar har en högre risk att utveckla förlossningsdepression än kvinnor som fött ett barn, däremot kunde inga hormonella faktorer bindas till utvecklandet av en depression efter förlossningen. I stället sågs depressiva symptom i högre grad hos mödrar som var yngre, lågutbildade, ogifta eller hade en lägre ekonomisk standard. Förändrade relationer under graviditeten och tiden efter förlossningen samt att verkligheten inte mötte de förväntningar kvinnan haft innan födseln innebar en ökad risk att drabbas av depression efter barnets födelse.

Med andra ord finns det inget som gör att män inte skulle drabbas.

Angående ”baby blues” eller ”maternity blues”:
mellan 50-80% av de nyförlösta mammorna av en viss känslomässig berg- och dalbana de första dagarna efter förlossningen. De upplever känslor som oro, nedstämdhet och irritabilitet, något som benämns som maternity blues. Orsaken till den känslomässiga, snabbt övergående, omställningen de första dagarna efter förlossningen anses vara hormonellt betingad då östrogennivåerna i kroppen sjunker kraftigt och beror sällan på psykosociala faktorer. Maternity blues anses även vara en utmattningsreaktion efter den påfrestning som en förlossning är samt det faktum att många nyblivna mammor inte sovit speciellt mycket under slutet av graviditeten (FHI, 2003).

det är med andra ord något helt annat.

För de flesta som drabbas av förlossningsdepression uppkommer depressionen inom de tre första månaderna efter förlossningen, men förlossningsdepression innefattar alla former av icke-psykotiska depressiva episoder som uppkommer under det första året efter barnets födelse (FHI, 2003).

Vi använde oss av transitionsteroin i vår uppsats, något som jag tror är en bra teori i sammanhanget.

Begreppet transition kan bäst översättas med ordet ”övergång” i svenskan och innefattar en process mellan två relativt stabila tillstånd. Under sin livstid genomgår en människa många av dessa övergångar som kan delas in i fyra olika kategorier.
* Utvecklingsmässiga övergångar, ex. att bli förälder, att gå från barndom till tonårstiden.
* Situationsanpassade övergångar, ex. flytta från hemmet till ålderdomshem.
* Hälsa-sjukdomsövergångar, ex. att drabbas av sjukdom, men även tillfrisknandet.
* Organisatoriska övergångar, är främst omgivningsförändringar såsom ekonomiska förändringar.
En person kan genomgå flera av de olika övergångarna samtidigt och hur en person tacklar förändringar är beroende av olika faktorer. Några av dessa faktorer är bland annat vilka förväntningar individen har på den nya situation, vilken kunskap hon har om det som komma skall samt hur hon mår fysiskt och psykiskt. Att bli mamma innebär att kvinnan går från en känd, nuvarande verklighet till en ny och okänd verklighet. Detta är en förändring som kräver att hon omstrukturerar sina mål, beteenden och sitt ansvar för att nå en ny föreställning om sig
själv. För att anpassa sig till den nya verkligheten använder individen olika strategier för att samtidigt behålla sin personliga integritet. Några av dessa strategier är att söka kunskap för att kunna bygga upp en ny definition av sig själv samt att professionellt testa sig själv i den nya rollen (Meleis, 2010).

Så summa summarum: Jag anser att föräldradepression är ett bättre ord att använda än förlossningsdepression. Både för mammor och partners. Det skulle öka förståelsen för partnerns situation och förhoppnigsvis minska tröskeln för partnern att söka hjälp.

Nu finns ”innan döden tar oss” som ljudbok och E-bok

Både storytel, bookbeat och nextory har min bok antingen som E-bok eller ljudbok. 

Alla har prova-på-kampanjer i minst fjorton dagar där man kan prova deras tjänst gratis. Passa på att ladda ner min bok när ni provar 🙂 

Här Hittar ni min bok på storytel. 

Nu har ni ingen bra anledning till att missa den här boken. Den kommer beröra er, det är något jag kan garantera! 

Författarskapet flyter på

I förrgår fick jag ett mail från ett förlag som hade läst min bok ”innan döden tar oss” och vill göra en ljudbok av den. Eventuellt vill de även göra ljudbok av min första bok ”när havet blåser ljumma vindar”. Så oerhört smickrande! 

Dessutom ska ”innan döden tar oss” bli E-bok. 

Och nästa år kommer som tidigare nämnts min barnbok ut! 

Så härligt när det rullar på och allt slit man haft ger lite medvind också! 

Tacksam för min käre make som låter mig skriva på kvällarna och tar barnen så jag kan göra intervjuer på helger. 

Det händer väldigt mycket just nu

Igår var jag inbjuden till Skärhamns bibliotek för att prata om mina böcker och mitt skrivande. Det var jätteroligt och de som var där var engagerade, ställde frågor och ville veta mer. 


Utöver det så har jag idag fått tag på en illustratör till min barnbok som jag tror kommer bli jättebra! 

Utöver det blev det en jättedebatt på min fb i helgen, jag delade en tidningsartikel om barnmorskan i Sörmland som förlorat målet mot landstinget då hon inte vill utföra aborter. Ett inlägg om det kommer här så småningom, men summa summarum, kan man inte tänka sig att utföra alla arbetsuppgifter som arbetsgivaren har får man förstå att man inte får jobbet. 

Hela den här debatten om samvetsfrihet är ju bara abortmotståndarna nya spelplan. De är inte så himla intresserade av samvetsfrihet som de vill låta påskina utan de vill, i egenskap av att anse att ett embryo har mer rättigheter än den som är gravid, fortsätta sätta kvinnor i en rävsax, där patriarkatet kan öka sin makt. Ingen man kommer någonsin drabbas av ett abortförbud/svårare att få göra abort på det sätter en kvinna gör. Han får ha sex men kan sticka när det inte längre passar. Men kvinnan ska stå där med skammen, skulden och ett barn hon inte önskat. Och barnet ska födas och inte vars önskat. Psykiska ärr redan från födseln kan man ju säga..! Europas lagar blir värre och värre, låt Sverige vara så framstående som det är. Vi har fri abort, den som söker vård för att få göra abort ska få vara säker på att hon träffar en barnmorska som inte dömer henne och som vill hjälpa henne. Däremot är det ingen rättighet att jobba som barnmorska. Det finns andra jobb man kan välja. Man kan bli doula om inte annat om man vill vara med och stötta en kvinna under förlossningen. 

Jaja, mer om detta en annan dag.. 

Ni går väl på era cellprovskontroller?

Väntar just nu på att träffa gynekologen. Hoppas på att mina cellförändringar försvunnit. Är nästan ett år sedan sista kontrollen. 

Ni går väl när ni kallas för cellprov? Det är ett snabbt sätt att minska risken att drabbas av cancer. 

Tycker ni att det är obehagligt att göra gynundersökning, säg det till barnmorskan/gynekologen. För utvecklas det till livmoderhalscancer kommer det bli betydligt värre än 5 minuter i gynstolen. 

Samma jävla vakuum

Oftast tänker jag inte så mycket på det, för det finns ingenting jag kan göra någonting åt. Men ibland blir jag så fruktansvärt arg över det vakuum jag befinner mig i. Samma jävla vakuum år ut och år in. Inte en millimeter närmre några svar jämfört med för flera år sedan.

Om 22 dagar är det ett år sedan den där dagen då jag fick min första hjärtinfarkt. Ett år där jag fortfarande inte vet varför mitt hjärta inte beter sig som det ska. Ett år då jag fortfarande nonchaleras av kardiologerna. ”är det inte lite panikångest trots allt?” De som känner mig och som har sett mig ha 170 i puls bara av att stå upp vet att jag inte är det minsta orolig när hjärtrusningarna kommer, framförallt inte de gångerna jag inte ens märker av det. Extraslagen är värre, men inte för att jag blir orolig utan för att det oftare leder till svimningskänslor.

I april gjorde jag MR hjärta och hjärna. För ett par veckor sedan ringde jag Sahlgrenska för att höra om svaren. ”Du skulle ju haft en tid till läkare i början av juni… Men vi har en tid här 24 augusti, jag sätter upp dig på den för det finns ju ett svar på röntgen.” Undrar om det är ett svar om att allt ser bra ut eller om det är något som kan ge saker och ting en förklaring.

Inte ens den gången jag svimmade mitt i en hjärtrusning under tiden jag var inlagd på sjukhus, uppkopplad på telemetri släppt läkarna panikångestspåret. Trots att de såg att pulsen plötsligt gick upp i 170, med VES i bigemini. Däremot skulle jag säkerligen kunna utveckla panikångest av att vakna upp med deff-elektroder påklistrade eller av att få en hjärtinfarkt.

Det är klart som fan att det finns mycket som kan oroa en. När jag fick hjärtinfarkten var jag gravid i vecka 12, ensam hemma med Gabriel som då var 11 månader. De dryga 20 minuterna som det tog innan ambulansen kom var mitt enda fokus att hålla mig vid medvetande. För tänk om Gabriel blev rädd när han hörde att någon kom och gömde sig och de inte visste att det fanns ett barn i huset. Tänk om vi åkt iväg och han var ensam kvar. Klart att det finns en oro över att det skulle kunna hända igen och att jag även den gången är ensam hemma. Med två barn.

Jag kan oroa mig över risken att dö ifrån mina barn. För tidigt. Det kan hända alla, men skulle det ske på grund av att jag blir nonchalerad av vården så kan de vara glada att jag inte överlever..!

IMG_0140.JPG
Jag kan oroa mig för mycket men jag gör sällan det när det kommer till hjärtat för det hjälper inte. Däremot är jag arg. Men oavsett vilket så är det inte ångest som ger mig arytmi när jag borstar håret.

Det ska bli intressant att se vad läkaren säger den här gången. Enligt honom är ju min arytmi ofarlig. Jag köpte det tills jag fick en arytmiutlöst hjärtinfarkt. Men han vidhåller det och benämner det heller inte hjärtinfarkt utan som ”händelsen i augusti”. Och när jag frågade ”om det inte var en hjärtinfarkt som de på Kungälvs sjukhus ansett, vad var det då?” Läkarens svar: ”en händelse”.

Jag förstår också att man inte alltid kan lösa allt, men man kan iallafall låtsas som att man skulle vilja.
Vi får se om hjärtat blir bättre när jag byter till sotalol efter jag slutat amma. Får för många blodtrycksfall per dag med 200 mg metoprolol just nu så jag har minskat till 100 mg. En hel del blodtrycksfall ändå och hjärtat hoppar och skuttar som det vill. Pest eller kolera. Farligt eller ofarligt. Svårt att veta, och det är sällan jag funderar över det. Mestadels tänker jag på allt jag skulle vilja kunna göra som jag inte kan; cykla, springa och busa med barnen, promenera vart jag vill oberoende uppförsbackar eller inte, träna. Och sånt som jag skulle vilja kunna göra utan att få rusningar och extraslag; gå upp för en trappa, vända mig i sängen, tvätta håret, plocka upp något från golvet.

Men det är säkert bara inbillning, alla patologiska EKG:n är nog egentligen bara panikångest.

Vetgirig

En av de bästa sakerna jag vet är att leta upp kurser jag vill plugga. Jag söker i stort sett varje termin, men pluggar sällan något. Men i höst blir det två kurser, en kurs för mitt företagande om affärsredovisning och en för mitt jobb som barnmorska (men framförallt för min egen skull och för alla tjejer och kvinnor jag möter i mitt liv). Unga, sex och internet heter kursen. Mycket om virtuella övergrepp, ungdomar som säljer sex för att tjäna snabba pengar eller som självskadebeteende.

Det är inte speciellt länge sedan som jag hörde talas om tjejer som sålde sex här i Stenungsund. Så ni som tror att ”det händer inte här” så gör det just det. Och det är vår förbannade skyldighet att lära oss så mycket som möjligt så vi kan vara uppmärksamma och kanske rädda åtminstone ett barn. Kanske ditt barn?! Vet du vad ditt barn gör när det är vid datorn?

Egentligen skulle jag vilja forska om massa olika saker, men jag HATAR allt vad vetenskaplig metod heter. Jag fattar fortfarande inte alla statistiska begrepp. Jag har skrivit en kandidatuppsats och en magisteruppsats, det får räcka. Men det fina är att jag kan få lära mig mer och skriva om saker och ting ändå. Reportageböcker är ett alternativ. Jag har egentligen 4 idéer på lager. Vi får se hur många av dem som blir bok.

394113_10150736206179447_58759864446_12361197_674858791_n

Hjärt-lungräddning. Kan du?

Snart fylls Sveriges kustremsor och sjöar med badande människor. Tyvärr kommer dagen inte sluta bra för alla. Det sker många drunkningstillbud och det tar inte många minuter utan syre innan hjärnan tagit skada. Det krävs alltså att vi alla som är och badar kan HLR så personen har en chans att överleva för det tar längre än ett par minuter innan räddningstjänsten är framme. 

Här kan du lära dig om HLR vid drunkning och även för spädbarn, barn och vuxna. Kunskap som vi alla borde tycka vara en självklarhet att ha. 
Man kan tänka att ”det där har jag koll på” men det finns en anledning till att vi i vården repeterar HLR minst en gång om året. Kunskapen måste sitta i ryggraden för när det är skarpt läge kanske du har svårt att minnas om du inte övat flera gånger. 

Sprid gärna informationen. Kanske räddar det livet på någon i sommar (eller närhelst på året som någon ramlar ihop med hjärtstopp)!