Snart är den här


Min första barnbok, illustrerad av Monica Håkansson. 

Om en vecka fyller Evelina ett år. Hennes första tid är orsaken till att jag insåg att det saknades en (flera) böcker på marknaden och skrev den här. 

Jag har även en vuxenbok på gång, men ska försöka hitta lämpligt förlag till den. 

Nu är boken på tryckeriet men snart har jag den i min hand. Boken som är dedikerad till Gabriel och Evelina. Mina älskade älskade barn som fått stå ut med så mycket under det senaste året. 

Ni är det finaste jag har!

Det händer väldigt mycket just nu

Igår var jag inbjuden till Skärhamns bibliotek för att prata om mina böcker och mitt skrivande. Det var jätteroligt och de som var där var engagerade, ställde frågor och ville veta mer. 


Utöver det så har jag idag fått tag på en illustratör till min barnbok som jag tror kommer bli jättebra! 

Utöver det blev det en jättedebatt på min fb i helgen, jag delade en tidningsartikel om barnmorskan i Sörmland som förlorat målet mot landstinget då hon inte vill utföra aborter. Ett inlägg om det kommer här så småningom, men summa summarum, kan man inte tänka sig att utföra alla arbetsuppgifter som arbetsgivaren har får man förstå att man inte får jobbet. 

Hela den här debatten om samvetsfrihet är ju bara abortmotståndarna nya spelplan. De är inte så himla intresserade av samvetsfrihet som de vill låta påskina utan de vill, i egenskap av att anse att ett embryo har mer rättigheter än den som är gravid, fortsätta sätta kvinnor i en rävsax, där patriarkatet kan öka sin makt. Ingen man kommer någonsin drabbas av ett abortförbud/svårare att få göra abort på det sätter en kvinna gör. Han får ha sex men kan sticka när det inte längre passar. Men kvinnan ska stå där med skammen, skulden och ett barn hon inte önskat. Och barnet ska födas och inte vars önskat. Psykiska ärr redan från födseln kan man ju säga..! Europas lagar blir värre och värre, låt Sverige vara så framstående som det är. Vi har fri abort, den som söker vård för att få göra abort ska få vara säker på att hon träffar en barnmorska som inte dömer henne och som vill hjälpa henne. Däremot är det ingen rättighet att jobba som barnmorska. Det finns andra jobb man kan välja. Man kan bli doula om inte annat om man vill vara med och stötta en kvinna under förlossningen. 

Jaja, mer om detta en annan dag.. 

Tack för all fin respons

Så många som varit med om samma sak som delat med sig av sina berättelser till mig, fått mig att känna att jag inte är ensam och framförallt så finns det några som förstår mina tankar. 

Det som däremot gör mig ledsen är att så många känner sig ensamma i sina förlossningsdepressioner och vågar inte andas om vilka hemska tankar de har. För vad är man för mamma som inte tycker om sitt barn? Som inte har hamnat i den villkorslösa kärleksfasen. Och tänk om soc tar barnet/barnen för att de anser att man inte är lämplig som förälder.


Trots att det är vanligt med förlossningsdepression så finns det väldigt begränsat med berättelser som går på djupet, reportage i tidningar finns men hur mycket ryms på en sida i mama? 

8-15% drabbas av förlossningsdepression. 2014 föddes drygt 110.000 barn i Sverige. Det innebär att mellan 8800-16500 mammor drabbades av förlossningsdepression. DESSUTOM drabbas även en hel del pappor/partners av förlossningsdepression vilket gör siffran ännu högre. 

Är det rimligt att man ska känna sig ensam i sin situation när 15.000 andra mammor hamnat i samma skit? Sannolikheten för att jag är ensam om mina allra svartaste tankar och mest ångestfyllda funderingar är oerhört liten. 

Jag förstår att man inte vågar berätta. Jag var också rädd. Är också rädd. För vad andra ska tycka om mig, tro om mig, anse om min lämplighet att vara mamma. Men jag är en riktigt bra mamma som fick en tuff start med andra barnet. Jag kände mig dock som den uslaste mamman i världen under den tiden. Och under den tiden var jag stundtals en dålig mamma. Men jag gjorde allt jag förmådde. Om det nu verkligen räcker… 


Men eftersom det på ett decennium drabbar runt 100.000 personer så är det dags att vi pratar om det. På riktigt. Inte bara på ytan. Förlossningsdepression är rent överjävligt när allt man vill är att kunna njuta av sitt barn. Istället har tårarna inget slut, ångesten river och man söker så efter den där kärleken till det lilla barnet som man ”borde” känna. 

Jag sörjer något oerhört att jag drabbades av det här. Jag kom ändå lindrigt undan jämfört med många andra. Jag sökte hjälp – och fick hjälp tidigt vilket är viktigt. Anledningen till att jag sökte hjälp tidigt var att jag paradoxalt nog skrev min d-uppsats om förlossningsdepression och när jag en kväll hade fullständig panik över att vara ensam med barnen ytterligare en arbetsdag så mindes jag en av deltagarna som hade sagt ”jag hade panik över att vara ensam med barnen”. 

Jag är oerhört tacksam för all hjälp jag och min familj har fått från många håll, Bvc med läkare och psykolog, öppna förskolan, min familj, våra vänner. Vi har ett starkt socialt kontaktnät, tyvärr har inte alla det. 

Jag sörjer som sagt hur det blev, men jag skäms inte! Psykisk ohälsa och förlossningsdepression förstås inte av alla, kanske främst de som aldrig sett det på nära håll. Man ska rycka upp sig, skärpa till sig och bita ihop. Jag lovar att om det var lösningen på psykisk ohälsa så hade ingen varit sjuk. 

Läker tiden verkligen alla sår?

Lär man sig alltid leva med allting? 

Snart har hon funnits hos oss i sju månader. Jag väntar fortfarande på att känna det jag vet att jag borde känna för henne. Visst har jag betydligt mer känslor för henne nu än i början, men något saknas ändå. 


Det är en enorm sorg att ha missat hennes första tid i livet. Jag vet också att det bara är en liten del av hennes liv och att vi har betydligt mer tid tillsammans att göra bra, men ändå. Sorgen finns där. Det dåliga samvetet över hur jag kände och tänkte finns kvar. 

Jag kan inte se foton från när hon var nyfödd utan att gå i bitar. Stackars lilla oskyldiga barn som var så söt men din mamma tyckte du var ful. Nu ser jag också att hon var go, men då såg jag inte det. Jag ser fotona från förlossningen och minns hur nollställd jag var när jag fick henne i famnen. ”Jaha, här var bebisen.” 

Det började redan där. Eller långt innan, men jag visste det inte då.


Älskade, älskade barn! Förlåt för att din mamma var en sådan värdelös mamma. Förlåt för allt jag inte kunde ge dig. Förlåt för allt jag inte var. Du var och är värd så oerhört mycket mer! 

Bokmässan 2016

Torsdagen innebar ett spännande och trevligt möte. Vart det tar vägen får vi se, oavsett så var det roligt och gav mig nya perspektiv på min bokidé. 

Sen var jag en snabbis på jobbet medan jag väntade på att min syster skulle jobba klart. Vi gick och åt meze innan jag och Evelina skulle tillbaka till bokmässan för lite mingel. 

Jag träffade Joanna björkqvist i Grim förlags monter. Äntligen! Jag hängde en stund i Idus monter men klockan var mycket för en sexmånaders så vi åkte hem strax efter 19. 

På lördagen var jag oerhört pepp när jag åkte in till mässan. Ensam i bilen och sjöng högt och gräsligt till både Carola o simple plan. 


Signering i två timmar och sen runt för att lyssna på några författare och köpa några böcker. Innan kl 14 var jag helt slut. Åkte hem med en helt annan känsla än jag haft på morgonen. 

Kanske berodde det på förlossningsdepressionen och utmattningen den bar med sig, att jag blev så slut. Friskare än så här kanske jag inte är än. Men alla ljud och intryck knäckte mig helt. Däckad i soffan på kvällen med huvudvärk som skar som knivar. Söndagen och även idag har huvudvärken stundvis varit rejäl. 


Jag får nog låta det gå lite tid så får vi se vad jag säger om mässan sen. Men frågar ni mig nu, så var det troligen sista gången jag var med på mässan med det här upplägget. Tar för mycket energi i jämförelse med vad det ger. 

Men ett par böcker följde såklart med hem. Ser fram emot att läsa dem och lära mig mer!

Sista besöket hos psykologen

Det är som ett helt annat liv  jämfört med då. Nu pratade jag om hur bra allt kändes och hur långt vi kommit sedan det första mötet i våras. Då när jag stod upp hela timmen hos psykologen, hade Evelina i selen och fick henne att sova sig igenom timmen. Timmen då jag bara grät. 

Det var en helt annan Mikaela den där dagen, men skörheten finns där såklart men ändå är det så otroligt mycket bättre 🙂

Är oerhört tacksam för hjälpen vi fått och att vi fick den så snabbt. 

Samma jävla vakuum

Oftast tänker jag inte så mycket på det, för det finns ingenting jag kan göra någonting åt. Men ibland blir jag så fruktansvärt arg över det vakuum jag befinner mig i. Samma jävla vakuum år ut och år in. Inte en millimeter närmre några svar jämfört med för flera år sedan.

Om 22 dagar är det ett år sedan den där dagen då jag fick min första hjärtinfarkt. Ett år där jag fortfarande inte vet varför mitt hjärta inte beter sig som det ska. Ett år då jag fortfarande nonchaleras av kardiologerna. ”är det inte lite panikångest trots allt?” De som känner mig och som har sett mig ha 170 i puls bara av att stå upp vet att jag inte är det minsta orolig när hjärtrusningarna kommer, framförallt inte de gångerna jag inte ens märker av det. Extraslagen är värre, men inte för att jag blir orolig utan för att det oftare leder till svimningskänslor.

I april gjorde jag MR hjärta och hjärna. För ett par veckor sedan ringde jag Sahlgrenska för att höra om svaren. ”Du skulle ju haft en tid till läkare i början av juni… Men vi har en tid här 24 augusti, jag sätter upp dig på den för det finns ju ett svar på röntgen.” Undrar om det är ett svar om att allt ser bra ut eller om det är något som kan ge saker och ting en förklaring.

Inte ens den gången jag svimmade mitt i en hjärtrusning under tiden jag var inlagd på sjukhus, uppkopplad på telemetri släppt läkarna panikångestspåret. Trots att de såg att pulsen plötsligt gick upp i 170, med VES i bigemini. Däremot skulle jag säkerligen kunna utveckla panikångest av att vakna upp med deff-elektroder påklistrade eller av att få en hjärtinfarkt.

Det är klart som fan att det finns mycket som kan oroa en. När jag fick hjärtinfarkten var jag gravid i vecka 12, ensam hemma med Gabriel som då var 11 månader. De dryga 20 minuterna som det tog innan ambulansen kom var mitt enda fokus att hålla mig vid medvetande. För tänk om Gabriel blev rädd när han hörde att någon kom och gömde sig och de inte visste att det fanns ett barn i huset. Tänk om vi åkt iväg och han var ensam kvar. Klart att det finns en oro över att det skulle kunna hända igen och att jag även den gången är ensam hemma. Med två barn.

Jag kan oroa mig över risken att dö ifrån mina barn. För tidigt. Det kan hända alla, men skulle det ske på grund av att jag blir nonchalerad av vården så kan de vara glada att jag inte överlever..!

IMG_0140.JPG
Jag kan oroa mig för mycket men jag gör sällan det när det kommer till hjärtat för det hjälper inte. Däremot är jag arg. Men oavsett vilket så är det inte ångest som ger mig arytmi när jag borstar håret.

Det ska bli intressant att se vad läkaren säger den här gången. Enligt honom är ju min arytmi ofarlig. Jag köpte det tills jag fick en arytmiutlöst hjärtinfarkt. Men han vidhåller det och benämner det heller inte hjärtinfarkt utan som ”händelsen i augusti”. Och när jag frågade ”om det inte var en hjärtinfarkt som de på Kungälvs sjukhus ansett, vad var det då?” Läkarens svar: ”en händelse”.

Jag förstår också att man inte alltid kan lösa allt, men man kan iallafall låtsas som att man skulle vilja.
Vi får se om hjärtat blir bättre när jag byter till sotalol efter jag slutat amma. Får för många blodtrycksfall per dag med 200 mg metoprolol just nu så jag har minskat till 100 mg. En hel del blodtrycksfall ändå och hjärtat hoppar och skuttar som det vill. Pest eller kolera. Farligt eller ofarligt. Svårt att veta, och det är sällan jag funderar över det. Mestadels tänker jag på allt jag skulle vilja kunna göra som jag inte kan; cykla, springa och busa med barnen, promenera vart jag vill oberoende uppförsbackar eller inte, träna. Och sånt som jag skulle vilja kunna göra utan att få rusningar och extraslag; gå upp för en trappa, vända mig i sängen, tvätta håret, plocka upp något från golvet.

Men det är säkert bara inbillning, alla patologiska EKG:n är nog egentligen bara panikångest.

Helikopterplatta på Klädesholmen

För tre år sedan var det midsommarafton och ambulanshelikoptern fick landa på klipporna för att hämta ett skadat barn. En av de dagarna på året de skickar helikoptern före ambulans för att ambulansen inte kommer förbi köerna. Det är inte alla som klarar av att landa en helikopter så här och att planerandet av en helikopterplatta på klädesholmen lades på is förstår jag inte. De skulle egentligen ha två. Framförallt nu när det är tal om att stänga Kungälvsakuten på natten o dra in antal ambulanser. Då kommer det bli ännu mer sårbart att bo därute.

Jag bor ändå bara i Stenungsund men när jag fick hjärtinfarkt var stenungsundsambulansen upptagen så jag fick vänta på att tjörnambulansen kunde komma. Det tog 22 minuter. Det är långa minuter när man försöker hålla sig vid medvetande. Ännu längre är de minuterna om hjärtinfarkten hade orsakats av en propp eller om någon fått en stroke. 

Hade jag bott på klädesholmen hade jag jobbat för en helikopterplatta. Det är ju en ganska enkel grej att fixa ändå.

  

Nybliven tvåbarnsmor

i torsdags 17/3 föddes vårt andra barn. En dotter. Vi skulle åka ner och fika på torget men i bilen gick vattnet ca 14.35. 17.37 var hon ute. Så det gick ganska fort kan man säga. 
Vi åkte hem redan på fredag förmiddag, innan hade jag fått höra att vi skulle behöva vara där 3-4 dagar på grund av mitt hjärta, men när förlossningen gick bra och jag hörde en öppning om att få gå hem tidigare så tog jag det. Längtade halvt ihjäl mig efter sonen. 

Istället har vi fått åka till östra två gånger då lillan hade gått ner för mycket i vikt när vi var på återbesök men igår hade det vänt uppåt igen. 

Storebror är stolt och nyfiken (och ibland lite svartsjuk, precis som väntat). 

Vi mår bra och är otroligt lyckliga över att ha fått två underbara barn och att allt gått bra! 

  

Boken är på tryckeriet

och om några veckor har jag boken i min hand! Mäktigt! Innan dess hoppas jag att bebisen i magen behagat göra entré för det är rejält tungt nu och varje dag är kämpig.. 

Sista gången jag är gravid, eftersom mitt hjärta inte kan hantera en graviditet så bra. Men som läget är så är det inget jag sörjer utan jag är bara tacksam över att ha fått möjligheten att få två barn (om allt går bra med den nya bebisen). 
 

Snart är den här skrutten storebror 🙂