Skärpning!

Det här bloggandet är det lite si och så med, men motivationen har inte riktigt funnits där..

Istället har jag jobbat en dag sedan sjukskrivningen, i måndags. Hurra! Och utöver det har jag lunchat på stan med kompisar, ätit frukost på stan med vänner och i helgen som gick så var jag hemma på ön.

Fars dag firades på lördagen och jag bakade tårta 🙂 Bakning är lite som terapi.

På söndag fyller jag år och har idag konstaterat med en vän att de flesta krisar runt 25-27-årsåldern någonting, inte vid 30. Åtminstone de vi känner. Men det var inte det jag skulle skriva om egentligen utan att på lördag kommer familjen på middag och då får jag baka igen 🙂 Älskar att laga pillig mat när det kommer folk och baka något som både ser imponerande ut och som är fantastiskt för smaklökarna 🙂

Lördagens tårta. Mums!

Annars då? Hjärtat mår bättre, men jag ser fram emot (fel ordval kanske iof) att få ingreppet gjort där de förhoppningsvis kan bränna de celler som skickar fel impulser. Drömde häromnatten att de gjorde ingreppet, hittade ingenting och skickade hem mig. Det är nämligen det jag är mest rädd för. Att de inte hittar vad det är, eller att de inte kan åtgärda det.. Men men, det problemet får vi ta när och om det kommer.

Nu ska jag städa färdigt innan det blir lite mer soffmys innan det är dags att sova. Imorgon ringer klockan vid 05.00 för det är dags att jobba.

Ha en fin torsdagskväll!

 

 

Dessa underbara människor!

Kanske tycker ni att jag inte får uttala mig. Jag håller inte med. För jag har testat det andra perspektivet och har därför en åsikt. De läkare, sjuksköterskor och undersköterskor jag har träffat de senaste dagarna har varit helt fantastiska!

I tisdags jobbade jag och kände att det börjar bli svårare och svårare. Tröttheten och yrseln är där allt mer. Hjärtklappningen kom oftare och oftare. Extraslagen med.

På onsdagen var jag tvungen att vila efter jag hade duschat, efter jag hade ätit frukost och efter jag hade diskat två tallrikar och ett glas. Jag insåg att situationen var ohållbar. Jag blev andfådd av det. Jag blev trött.

Jag ringde min läkare och förklarade läget. Han skulle återkomma dagen därpå för antingen skulle jag få komma till hjärtmottagningen för ett ultraljud eller bli inlagd.

Han ringde på torsdasmorgonen och sa att han hade ordnat en plats åt mig på hjärtintensiven (skall inte vara där egentligen men på den avdelningen jag hörde hemma var det fullt och han ville ha in mig).

Jag packade väskan (och blev andfådd). Gick till vagnen (andfådd). Kom till sjukhuset. Kopplades upp för hjärtövervakning, fick lunch och sedan gjordes ett ultraljud. Som var bra. Det togs prover. Som var bra. Men natten var allt annat än bra.

Jag hade flera episoder med hjärtklappning, där pulsen steg till över 170 när jag vände mig i sängen och extraslagen kom som på beställning. Sjuksköterskan kom in och vid det ena tillfället tänkte hon koppla syrgas på mig, eftersom jag blir så andfådd när det sker. Men så vek attacken så jag slapp det.

Tanken var att jag bara skulle ligga över natten först, men på morgonen sa de att jag skulle vara kvar. Men jag skulle flyttas till ”min” avdelning så snart där fanns plats.

På kvällen fanns det plats och jag fick åka rullstol dit (försökte få gå, men det var inte ett bra förslag tydligen..)

Några episoder till av hjärtrusningar. Och på söndagskvällen sattes det in en ny medicin. Och sedan dess har hjärtat mått bra. Jag kommer inte ens upp över 125 i puls när jag borstar håret (innan larmade övervaket varje gång då jag passerade 150). Däremot fick jag en del biverkningar av medicinen, men det ska ge sig med tiden.

Och just nu mår jag bättre än på länge, så jag håller tummarna att det håller i sig. Men det känns skönt att vara sjukskriven två veckor nu (även om jag inte får några pengar eftersom jag är timanställd) och hinna återhämta sig lite o komma in i medicineringen. Nästa steg blir den invasiva elfysiologiska undersökningen där de går in i hjärtat via ljumsken och ser om de kan provocera igång arytmin och hitta var den har sitt ursprung och bränna eller kyla ”sönder” det området så arytmin inte startar.

Men för att komma tillbaka till överskriften. De människor jag har träffat på under de här sex dagarna har varit fantastiska! Nu kanske någon här tänker att jag fick specialvård för att jag är inom vården själv. Kanske lite. Kanske inte. Spontant känns det inte så.. Deras värme, omtanke och empati kändes uppriktig. Ärlig. Och jag hoppas att de vet att de gjorde sjukhusvistelsen så mycket bättre än jag vågat hoppas på. De svarade på frågor, förklarade, peppade. Jag kan inte säga något annat än att ni är på rätt plats. Sådana som ni är viktiga i vården!