1,5 timme egentid

Idag smet jag iväg en stund. Jag hade matat dottern och visste att det dröjer ett tag tills hon ska ammas igen. Så båda barnen var med sin pappa medan jag hämtade ut ett paket, snabbhandlade på ica och handlade en halv trädgård på handelsträdgården. 

Under den tiden hade jag tid att bara vara jag. Mikaela. Inte mamma Mikaela. Jag hade tid att fundera över kommande böcker. 

Och jag kom fram till att det gäller att smida medan järnet är varmt. Så nu smider jag planer för en reportagebok som kommer bli något av det viktigaste jag skrivit. Jag kommer leta förlag redan nu på idéstadiet, för att kunna garantera de som kommer medverka att det i slutänden blir en bok. 

Så småningom kommer ni få veta vad den ska handla om! 

Den perfekte mannen

För snart tre år sedan träffades vi för första gången. En dejt på Fröken Olsson i Göteborg. Han drack en cappuccino och jag som inte gillar kaffe drack päron- och ingefärste. 

Vi pratade oavbrutet i fyra timmar tills personalen kom och gjorde oss uppmärksamma på att de stängde. 

Dejterna blev fler och snart var vi ihop. 

Trots att vi bara varit ihop i tre år har vi hunnit med mycket. Både roligt och tråkigt. Men trots en hel del utmaningar så har vi aldrig bråkat. Surt muttrat något har ju hänt men inget värre än så. 

  
Vi är ett grymt team, vi är lika och olika men framförallt lika. Vi stöttar varandra i framtidsdrömmar och tycker det är roligt att spåna idéer med varandra. 

Full fart spar tid är ett uttryck som levt med oss och nu växlar vi kanske ner lite men vi kommer nog alltid leva lite på det sättet. Så vi hinner fylla livet med så mycket liv vi kan. 

Han är perfekt för mig även om han såklart inte är fläckfri, men det är ju tur, för det hade ställt väldiga krav på mig. Så vi småmuttrar över den andres tillkortakommanden men ler åt att vi hade turen att hitta varandra. 

3 månader 

För tre månader sedan föddes vår lilla dotter. Nu börjar jag kunna ana lite lite känslor för henne. Känslor som jag trodde jag skulle haft mycket tidigare. 

Men det enda jag känt har varit skuld. Skuld över att jag inte känt något. Skuld för att jag inte kunnat ge henne det jag velat. 

När hon började le mot mig var inte min första tanke ”åh vad söt hon är” den tanken fanns inte alls. Den tanken jag hade var att jag föreställde mig att hon tänkte ”titta mamma vad söt jag är när jag ler mot dig, titta då mamma. Snälla älska mig! Varför kan du inte älska mig?”

Skuldkänslorna var brutala. Men nu, nu kan jag ana att känslorna kommer. Som jag har väntat! Och önskat.

Vi har en lång väg kvar att vandra men den värsta delen tror jag ändå är bakom oss.

   

Drömmar och mål

När livet här och nu är lite extra tufft passar jag på att fantisera om framtiden. Sätta upp mål och hitta nya drömmar att sträva mot.

De flesta drömmarna just nu handlar om karriär. Var jag tänker mig att jag är med mitt författarskap/föreläsande om 5 år. Om 10 år. Och även vad jag vill göra som barnmorska. 

Vissa drömmar är väldigt stora, andra lite mindre men det viktiga är att drömma och få jobba för att nå dit. Då trivs jag bäst.

Förlossningsdepression 

Eller något åt det hållet…

Ibland blir saker och ting inte som man tänkt sig. Det här med att få barn nr 2 är en sådan sak för oss.

Hon föddes efter en snabb men odramatisk förlossning och allt var frid och fröjd. Vi åkte hem efter 17 timmar. So far so good. Dag 3 skrek hon hela dagen. Så ledsen och så arg. Jag tänkte att hon säkert var hungrig men har ju läst att de klarar sig på sina reserver tills mjölken rinner till. Dessutom var jag rädd att träffa på någon bitsk barnmorska på återbesöket som skulle klaga om jag gett ersättning (trots att jag innan förlossningen lovat mig själv att jag skulle lita på mina instinkter den här gången och att jag minsann känner mitt barn bäst).

Dag 4 var det dags för återbesök och pku-provtagning. Då visade det sig att hon gått ner mer än de tillåtna 10% (hon vägde ju 4230 g när hon föddes och hade gått ner ett halvkilo). Fick amma på plats och väga henne före och efter. 0 gram viktökning. Noll. Hem och amma och ge ersättning och tillbaka dagen efter.

Dag 5 hade vikten vänt uppåt och vi hade ett relativt nöjt barn. Sedan dess har amningen fungerat väldigt bra.

De första veckorna hemma gick jättebra och när Robert började jobba igen så förberedde jag mig på kaos, men dagarna gick bra. Tills allt blev fel.

Hon skrek. Skrek skrek skrek. Hela dagarna. Oavsett vagn/bil/vaggas/bäras etc. Hon skrek. 07.00-07.40 07.50-09.00 då sov hon någon timme och skrek sen som ”vanliga barn” ett par timmar och sen skrek hon tills det var dags för natten. Märkligt nog har hon alltid sovit bra på natten vilket hjälpt oss.

Hon skrek och storebror fick vänta. Fick en mamma som inte lekte med honom. Som inte kunde sitta kvar bredvid hans säng när han skulle somna för lillasyster skrek. Han blev arg och började vara dum mot lillasyster. Klöste henne och petade i hennes ögon. Jag blev vansinnig på honom, skrek och betedde mig så oerhört långt från hur jag vill vara som mamma. Han fortsatte med detta flera gånger om dagen då han åtminstone fick uppmärksamhet av mamma när han gjorde det. 

Jag hade dåligt samvete. För allt jag inte kunde hantera. För sonens skull, för dotterns skull. För att jag var så labil i mitt humör. För att jag var arg på dottern för att hon kommit och förstört mellan mig och sonen. Som om det var hon som bett om o födas.. Det gav mig så oerhört dåligt samvete. Jag grät och grät. Grät efter mina utbrott på barnen, hade så dåligt samvete över att den som ska vara deras trygghet var allt annat än det. Stressade hem maken från jobbet på eftermiddagarna. Grät på kvällarna. Så fort jag hade en minut för mig själv, en minut som inte bestod av att få vardagen att ”fungera” sköljde det dåliga samvetet över mig. Och jag grät. När jag diskade, när jag nattade storebror, när jag duschade. Grät över hur värdelös jag var. Att barnen förtjänade en bättre mamma än det här. Att Robert förtjänade en bättre fru. Jag hade även dåligt samvete gentemot Roberts chef eftersom robert började förstå att det här inte var hållbart, att han behövde ta ut fler föräldradagar. 

En kväll frågade jag Robert hur han kände för dottern. Hur så? frågade han. Jag känner ingenting, det känns inte som att hon är mitt barn, sa jag och grät för hundrade gången. 

Jag grät när jag såg andras foton på sina barn på instagram, där de skrev om hur lyckliga de var. Grät och undrade varför inte jag också kände så. Kände det som jag trott att jag skulle göra trots att jag inte ”bondade” med dottern under graviditeten heller. Hjärtinfarkten med alla mediciner och undersökningar påverkade troligen min tro på ett friskt barn.

Jag började även få panik varje kväll när jag tänkte på att jag skulle vara ensam med barnen dagen därpå. Jag åkte hem till min mormor och morfar på förmiddagarna för att bara ha eftermiddagen ensam. 

Jag skickade sms till Robert o skrev att han kunde säga till sin chef att om två månader är Robert pappaledig för jag tänker minsann jobba. Jag som alltid velat vara hemma med barnen. Alltid velat vara med. Nu ville jag fly. 

Jag började förstå att jag behövde hjälp. Jag ringde BVC för att få en extra tid än den vi hade inbokad. Det var inte ”min” BVC-sköterska som svarade så jag sa bara att jag ville boka en tid. Första lediga tid var 8 dagar senare. Jag tog den. När jag kom dit på den bokade tiden satt jag med dottern sovande i sele (vi hade fått henne att skrika mindre så länge hon var i sele) och lekte med sonen på golvet medan jag gråtandes berättade hur läget var. Jag grät hela den halvtimmen jag var där, sjuksköterskan skickade remiss till psykolog och sa att hon tyckte att sjukskrivning skulle vara bra. Jag var tveksam. Jag ville ju klara det här själv. Inte orsaka Robert mer frånvaro på jobbet, han hade ju redan varit hemma en hel del 8 månader tidigare när jag fått hjärtinfarkt. 

På söndagen tog jag en promenad med dottern medan sonen var hemma med sin pappa. Vi gick ca 5 km, hon skrek första 1,5 sov sen i 1 och skrek sista 1,5. Medan hon var tyst grät jag, långsamma tårar föll och jag ifrågasatte hur jag kunde vara så värdelös som mamma som inte ens kunde älska mitt barn. När jag kom hem från promenaden och såg Robert bröt jag ihop helt.

På måndagen sjukskrev jag mig och en vecka efter det träffade jag en läkare som sjukskrev mig längre och som tyckte jag skulle börja äta antidepressiv medicin. Jag var tveksam. Återigen ville jag klara mig själv så jag fick fundera på saken. 

Jag började med medicin och nu ett par veckor senare är det som natt och dag. Så glad att jag fått snabb hjälp och så glad att jag började med medicinen. Förhoppningsvis snabbar det på anknytningen till dottern. För jag vänder hjärtat ut och in för att känna det jag ”borde” känna för min dotter och jag hoppas att jag snart är där. Hon förtjänar så mycket bättre! 

Igår hade jag en väldigt bra dag, idag var det ett bakslag. Kanske nyttigt eftersom de senaste veckornas förbättring har gjort att jag tänkt att nu är allt snart bra. Men jag har nog längre dit än vad jag vill förstå och vad jag utstrålar. Leenden säger inte allt. 

Men på min väg till att bli frisk igen vill jag att ni vet om situationen. Jag vill inte vara med och stigmatisera förlossningsdepression eller psykisk ohälsa. Dessutom hoppas jag att fler vågar berätta på BVC om de mår dåligt, man kan få bra hjälp. För min del har BVC varit fantastiska! Både för mig och min man. För partnern har det inte lätt i en sådan här situation heller. Som sagt, leenden säger inte allt. 

  

Sommar sommar sommar

Vi har (och har haft) fantastiska sommardagar! Det är så roligt att se hur Gabriel trivs när han kan vara ute hur mycket som helst, plaska i sin pool och leka. Han har alltid älskat att vara ute (och som förälder är det ju lite roligare sådana här dagar jämfört med när det är minusgrader och blåst). 

   
 

En dag på Klädesholmen 

Igår åkte vi ut till mina föräldrar på Klädesholmen. Vi har alltid sovit över där men sen vi fick vårt andra barn har vi gjort det två gånger med dåligt resultat så vi väntar lite med nästa test. Men det funkar ju lika bra att åka ut över dagen.

  
Gårdagens amningsutsikt var inte helt fel 🙂 rummet är numer ett rum för läsning och avkoppling men när jag bodde hemma var det mitt rum och den utsikten jag vaknade till. Behovet av havet har aldrig lämnat mig efter det.

  

Några böcker fick nya ägare.

   

  

Barnen fick uppmärksamhet och lekkamrater hela dagen lång. Lycka! 

Nu känns det som om våren äntligen kommit, vips är det sommar. Tiden springer iväg. Igår blev lilla tjejen 7 veckor dessutom. Det går verkligen undan! 

  

En tung bok

Jag pratade med min farfar häromdagen, han fyller 91 i år. Han har läst min första bok minst fem gånger, han tycker om den och säger att han lägger märke till något nytt varje gång.

Han har köpt min nya bok och när vi pratade sa han ”det är nog ingen bok för mig just nu.. Den är tung. Men nu efter sida hundra känns det som att det lättar lite”. 

Jag sa till min pappa att farfar tyckte att boken var tung ”skojar du eller? Den är riktigt tung”. 

Och visst det är den delvis, men jag ville skriva en bok som berör, väcker tankar och känslor och det gör den uppenbarligen. Så jag är nöjd 🙂 sen vet jag att boken inte är för alla, men så är det med böcker. Alla gillar inte en o samma bok (tur är väl det). 
Två helt olika böcker.

  

Nybliven tvåbarnsmor

i torsdags 17/3 föddes vårt andra barn. En dotter. Vi skulle åka ner och fika på torget men i bilen gick vattnet ca 14.35. 17.37 var hon ute. Så det gick ganska fort kan man säga. 
Vi åkte hem redan på fredag förmiddag, innan hade jag fått höra att vi skulle behöva vara där 3-4 dagar på grund av mitt hjärta, men när förlossningen gick bra och jag hörde en öppning om att få gå hem tidigare så tog jag det. Längtade halvt ihjäl mig efter sonen. 

Istället har vi fått åka till östra två gånger då lillan hade gått ner för mycket i vikt när vi var på återbesök men igår hade det vänt uppåt igen. 

Storebror är stolt och nyfiken (och ibland lite svartsjuk, precis som väntat). 

Vi mår bra och är otroligt lyckliga över att ha fått två underbara barn och att allt gått bra! 

  

Ingen bebis idag heller

men idag var första morgonen jag sa ”idag är enda dagen jag hoppas att den inte kommer för jag orkar inte föda barn idag”. 

När klockar var 05.50 inatt hade jag sovit två timmar 23-01 och varit vaken i nästan 5, först på grund av mig själv och att jag sover dåligt när jag är gravid men från 02.45-06 var min son vaken och kunde inte komma till ro. Den sista timmen skrek han hysteriskt så han började blöda näsblod (han gör det när han skriker för mycket). 

Fick iaf sova en stund på dagen när han sov så jag är betydligt piggare än min make just nu.. 

På eftermiddagen gick jag och skrutten ut i det fantastiska vårvädret, så otroligt skönt med både sol och något som kunde kännas igen som någon form av värme. 

  
   
 

Känner mig klar med graviditeten nu 😉 

Imorgon kommer artikeln i ST-tidningen och jag får erkänna att jag är lite nervös. Som alltid. Får hoppas man vänjer sig med tiden 🙂