Nybliven tvåbarnsmor

i torsdags 17/3 föddes vårt andra barn. En dotter. Vi skulle åka ner och fika på torget men i bilen gick vattnet ca 14.35. 17.37 var hon ute. Så det gick ganska fort kan man säga. 
Vi åkte hem redan på fredag förmiddag, innan hade jag fått höra att vi skulle behöva vara där 3-4 dagar på grund av mitt hjärta, men när förlossningen gick bra och jag hörde en öppning om att få gå hem tidigare så tog jag det. Längtade halvt ihjäl mig efter sonen. 

Istället har vi fått åka till östra två gånger då lillan hade gått ner för mycket i vikt när vi var på återbesök men igår hade det vänt uppåt igen. 

Storebror är stolt och nyfiken (och ibland lite svartsjuk, precis som väntat). 

Vi mår bra och är otroligt lyckliga över att ha fått två underbara barn och att allt gått bra! 

  

Ingen bebis idag heller

men idag var första morgonen jag sa ”idag är enda dagen jag hoppas att den inte kommer för jag orkar inte föda barn idag”. 

När klockar var 05.50 inatt hade jag sovit två timmar 23-01 och varit vaken i nästan 5, först på grund av mig själv och att jag sover dåligt när jag är gravid men från 02.45-06 var min son vaken och kunde inte komma till ro. Den sista timmen skrek han hysteriskt så han började blöda näsblod (han gör det när han skriker för mycket). 

Fick iaf sova en stund på dagen när han sov så jag är betydligt piggare än min make just nu.. 

På eftermiddagen gick jag och skrutten ut i det fantastiska vårvädret, så otroligt skönt med både sol och något som kunde kännas igen som någon form av värme. 

  
   
 

Känner mig klar med graviditeten nu 😉 

Imorgon kommer artikeln i ST-tidningen och jag får erkänna att jag är lite nervös. Som alltid. Får hoppas man vänjer sig med tiden 🙂 

Boken är på tryckeriet

och om några veckor har jag boken i min hand! Mäktigt! Innan dess hoppas jag att bebisen i magen behagat göra entré för det är rejält tungt nu och varje dag är kämpig.. 

Sista gången jag är gravid, eftersom mitt hjärta inte kan hantera en graviditet så bra. Men som läget är så är det inget jag sörjer utan jag är bara tacksam över att ha fått möjligheten att få två barn (om allt går bra med den nya bebisen). 
 

Snart är den här skrutten storebror 🙂

  

Det där med att vänta på bebis 

första gången jag var gravid så blev jag sjukskriven i vecka 16 tror jag det var. Jag hade med andra ord gott om tid att ”bara vara gravid”. Jag och maken pratade mycket med bebisen i magen, fantiserade om vem den var etc etc. 

Den här gången har jag knappt hunnit reflektera över att det växer någon där inne. Med en ettåring så är dagarna fyllda ändå och att hinna bara gravid som med första barnet är omöjligt. 

Positivt med det är att graviditeten har gått fort (även om det känns jättelänge sedan som jag fick veta att jag var gravid). Negativt är väl att trots att jag väntar på förlossningen nu (är riktigt tungt att vara gravid nu, mkt krämpor) så är jag inte alls redo. Varken för förlossning eller tanken på att vi snart är fyra i familjen. Som tur är så tror jag att jag ”vänjer” mig lika snabbt som med sonen när den nya familjekonstellationen är här. Han var inte många dagar innan det kändes självklart att han var med, som om han alltid varit en del av vår familj. Fantastiskt att det kan bli så! 

Visst finns förväntan och nyfikenheten över vem som växer där inne. Snart får vi veta. Och snart får vi veta könet på barnet vilket innebär att vi får veta om vi har problem på namn-fronten eller inte.. 
  

Då är manuset tillbaka hos förlaget

där ändringar ska göras innan jag ska gå igenom det igen. Så just nu kan jag bara passa på att ta det lugnt.

Välbehövligt. Kroppen är trött, och huvudet. Hoppas på att få boken till tryckeriet innan bebisen kommer, samtidigt som jag önskar att bebisen kommer snart. För den här kroppen vill inte vara gravid längre (eller om det är ägaren till den här kroppen). 

Känns så länge sedan jag fick hjärtinfarkten, ändå är det samma bebis som ligger i magen nu som låg där då. En bebis som vi snart ska få lära känna. Spännande att de vad det är för filur som kommer ut. 

 Så här ser pdf:en med inlagan ut när jag skickar tillbaka den till förlaget. 236 små kommentarer.. Puh!  

I en tid som vår

Då ondskan är så stor.

Då en flicka mördas på väg hem från jobbet.

Då en liten flicka dör när en bil exploderar.

Då barn, män och kvinnor flyr för sina liv från sina hemländer för att få det bättre här. De som sett och varit med om så mycket som ingen någonsin borde få uppleva. 

Då sätter vi barn till världen och undrar hur i all sin dar vi ska få dem att växa upp i en bättre värld än det här. Varför kan inte godheten segra? Varför finns det så mycket elände och framförallt, varför skapar vi människor eländet? Vi borde veta bättre. 

Alla dessa frågor mitt barn kommer att ha som jag inte kan svara på. För jag förstår inte själv. Men jag ska lära honom kärlek, respekt och medmänsklighet så han kan bli en motpol i allt elände. 

Ett ljus i mörkret. Ett varmt hjärta. 

Ett debattinlägg jag ställer mig väldigt frågande till

    

Lagom snygg skärmdump, men ni kan läsa hela inlägget här.

Jag håller med honom på en punkt, de påkostade barnkalasen. Men inte för att vi genom det ”vadderar” barnens tillvaro utan för att påkostade barnkalas och presenthets leder till att alla som är bjudna kanske inte kommer tacka ja – av ekonomiska skäl. Antingen för att de inte har råd att ge 100-200kr present till varenda klasskamrat (om ens någon klasskamrat) eller också för att de (föräldrarna) inte kan med att skicka barnen på kalas där de känner att de inte har råd att bjuda igen på samma sätt. 

Jag hoppas att när G är stor nog för barnkalas att de han umgås med inte är med och bidrar till hetsen eller dyra kalas som splittrar kompisgruppen. För vad vet vi egentligen om våra grannar/familjerna till våra barns kompisar. Kanske stämmer inte fasaden och verkligheten. Hos dem heller.

MEN det var inte det jag ville prata om. Jag ville prata om det andra i hans artikel. Om att vi föräldrar är FÖR närvarande i våra barns liv och att det förstör för dem. 

Närvarande föräldrar känns som det minsta problemet vi har i samhället. Det känns framförallt som ett icke-problem. Problemet vi har är icke -närvarande föräldrar. Barn som inte får den uppmärksamheten och kärleken de borde få.

David Eberhard tycker att vi bör lämna våra barn i skolan dagen för upprop i första klass och möta dem efter studenten. I övrigt ska vi hålla oss därifrån. För så gjorde hans mamma. 

Sorry, men det kanske är då man blir så bitter som du tycks vara David. 

Han tycker att föräldrar inte ska vara där på skolavslutningar, uppträdanden etc för barnen ska få växa upp i fred.

Som om kärlek gjorde barn osjälvständiga…

Mina föräldrar var med på det mesta. Mamma på nästan allt, pappa på det han kunde med tanke på att han hade en fabrik som behövde skötas. Mamma var med på alla uppträdanden och alla skolavslutningar. Hon körde oss till konståkningsträningarna och friidrottsträningarna. Mamma och pappa satt varenda helg i kalla ishallar eller var med på friidrottstävlingar där de även var volontärer som tog tider etc. När jag blev äldre och pappa hade sålt fabriken spelade jag fotboll, pappa var på varenda match och på nästan varje var han linjedomare. 

Man kan sammanfatta det som så att mina föräldrar har alltid varit närvarande. De har velat vara med. Och jag har velat ha dem där. På skolavslutningarna, på tävlingarna, när det varit konserter och annat. Jag var ju stolt som en tupp när jag skulle framföra något jag lärt mig. Klart jag ville att de skulle få se. 

Jag älskade att ha dem med, att de delade min glädje och lycka. Att de ville vara med. 

Jag kommer göra samma sak för min son. Jag ska vara med på hans avslutningar, uppträdanden, träningar och tävlingar. Så länge han vill att jag ska vara med (hoppas att han alltid vill det för annars har jag nog gjort fel någonstans). 

G ska veta att jag är intresserad av hans liv och att jag vill vara med i så många stunder jag kan. Inte tror jag att han blir osjälvständig av det. Det blir man inte av kärlek. Man blir älskad och man blir trygg. 

Det är skillnad på att vara närvarande och att curla. Gränsen må vara hårfin men det finns en gräns. 

Har då mina föräldrars närvaro gjort mig och min syster osjälvständiga och vadderat oss? Vi har båda två efter studenten (olika år) bott i Spanien själva. Rest dit själva och pluggat. Vi har backpackat i flera månader med kompisar. Min syster även flera månader själv. Jag känner ingen som är så självständig som min storasyster. Mer än vad jag är, trots samma uppväxt. Skillnaden ligger snarare i personlighet. 

Våra föräldrar kunde uppenbart både vara närvarande, älska oss och låta oss testa våra vingar. Vi har fått tryggheten i en familj som bryr sig. Vi vet var vi alltid kan vända oss. Men vi har också fått sparken i rumpan och uppmuntran att göra det vi vill (åsikter har de såklart haft men valet har i slutänden varit vårt).

Så älskade lilla G, dina föräldrar kommer vara med i så stor del som möjligt av ditt liv. För vi vill ju dela dina stora dagar likaväl som vi vill dela alla vardagliga dagar. Och inte tror jag du blir osjälvständig. Just because you’ve got roots doesn’t mean you can’t have wings. Kärlek och närvarande föräldrar kommer heller inte hindra dig från att testa dina vingar. Däremot kommer du alltid ha en stabil landningsplats att komma tillbaka till. 

Klockan är tio

och dagen har börjat helt fantastiskt. Morgonen var lugn och vi kunde äta frukost ihop hela familjen. Tvättmaskinen var inställd på timer så den var klar nu på morgonen. Jag fick slängt in kläderna i torktumlaren och satt på en ny tvätt. 

När det var gjort gick lilleman och jag med pappan ut i solen och vinkade till honom när han åkte till jobbet. Efter det gick vi in, lillen hjälpte (?) mig med att sätta in frukostdisken i maskinen och när det var gjort satte vi oss i soffan och läste ur hans nya bok om mamma mu som är i badhuset. Vi gick med i barnens bokklubb häromdagen. Lilleman älskar när vi läser böcker och jag hoppas det håller i sig. Förutsättningar för att lära sig läsa och skriva och få ett bra ordförråd tidigt ökar med läslust. Jag hoppas även han kommer tycka om att läsa böcker då det dels ger avkoppling, underhållning och lärdomar. 

När vi läst boken började han bli trött så vi la oss tillsammans i sängen och kollade på barnprogram på mobilen. När han blev riktigt trött vände han sig bort från skärmen och borrade in näsan i min armhåla och borrade in fötterna i min mage och somnade gott. 

  
När han vaknar sedan ska vi göra lunch och sen blir det besök på BVC.  

Jag kommer göra allt för dig

Du har precis ammat färdigt för första gången den här natten och jag borde egentligen somna om. Men när jag ser på dig min älskade son, som somnat med mitt bröst i din mun och gripit med din lilla hand runt mitt finger, kan jag inte göra annat än att låta dig ligga kvar en stund till.

Du har somnat hos den som du är allra tryggast med. Naturligt eftersom jag är den du spenderar mest tid med. Sen kommer pappa som favorit nummer två. Att se hur dina ögon glittrar och ditt leende spricker upp när din pappa kommer hem är helt fantastiskt! Men just när det kommer till att somna och komma till ro är det jag som gäller.

Jag har ett enormt ansvar i mitt liv. I ditt liv. Att guida dig rätt. Lära dig rätt och fel, ge dig möjligheter men även sätta gränser. Lära dig respekt gentemot andra, skapa sunda grundvärderingar i ditt liv men låta dig upptäcka vad du själv tycker och tänker i olika sakfrågor, även om du säkerligen kommer bli färgad av både mig och din pappa. Jag hoppas att jag fortsätter vara din trygghet genom livet, att du vad som än händer känner att du kan komma till mig för att få hjälp, råd, stöd och kärlek.

Du är det viktigaste jag har i mitt liv och just nu är jag en av de viktigaste i ditt och jag kan inte låta bli att titta på dig där du ligger och tycka att fem minuter av beundran av denna vackra fantastiska människa är så mycket mer givande än fem minuter extra sömn. Få njuta av dina lugna andetag, se din lilla näsa och mun och tänka att för mig är du alltid den här lille killen även om du växer så fort att jag nästan får ångest. Du växer och blir stor och det är helt fantastiskt. Men det skrämmer mig också. Hur kan livet springa förbi så snabbt? Hur kan den här lille oförstörda killen en dag bli gammal nog att flytta hemifrån, dricka öl med kompisarna och åka utomlands utan mig? Trots att jag önskar dig allt det så är jag glad att det är långt tills dess och att jag får vara din trygghet längs vägen och förhoppningvis även då när du är stor. För det här lilla barnet som ligger på mitt bröst kommer jag alltid se inom dig hur gammal du än blir.

Älskade son, jag ska göra allt för dig för att du ska ha det så bra som möjligt! Det innebär inte att jag alltid kommer säga ja till allt du önskar och ber om, det kommer framförallt innebära att jag emellanåt säger nej. Varje gång du är arg på mig för det ska du veta att jag säger nej av omtanke, av kärlek till dig.
Jag är beredd att slåss med näbbar och klor för din skull och bara tanken på allt du kommer gå igenom som kommer göra dig ledsen och orsaka dig smärta krossar mitt mammahjärta. Men det är så livet är, vi stöter på motgångar, sorger och bedrövelser och vi lär oss av dem, vi växer som människor. Men vad du än stöter på så kommer jag finnas vid din sida och finns det något som kan skada dig som jag kan eliminera så kommer jag göra det. För jag önskar dig det allra allra bästa. Jag önskar dig livet och allt det vackra det har att ge. Du kommer snubbla och du kommer falla men jag ska hjälpa dig att resa dig igen. Du kommer göra bra val men också dåliga, jag stannar vid din sida varje dag oavsett vad du väljer, vad du än gjort för dumt. Älskade underbara son, du har berikat mitt liv något så oerhört, för mig och din pappa är du allt. Älskade son, jag ska alltid finnas där för dig. Hos mig kan du alltid känna dig trygg. Oavsett om du är fem månader och sover i min famn eller om du är femton år och vilse i livet. Älskade son, jag kommer alltid finnas här för dig och jag kommer aldrig ha en viktigare roll än att vara din mamma. Du är det allra finaste jag har. Du är den allra finaste för mig.

IMG_4439.JPG

Dålig uppdatering

men bröllopsfix pågår.

I fredags var vi på Klädesholmen, det var dags för Sillens dag. Första året som det regnade, men R och S fick åkt rib-båt ändå. Vädret blev riktigt illa på kvällen där sen, blixtrade och regnade rejält. Då är man tacksam att man kan sitta inomhus. Rebecka kom för att testa bröllopsfrisyr på mig. Blev mycket bra 🙂

På lördagen ställde vi i ordning borden inför bröllopet och sen åkte vi tillbaka till Göteborg. Middag i Majorna väntade innan det var dags för Håkan Hellström på Ullevi. Och hur det var har ni säkerligen läst i tidningen 😉

Nu fixas det med bröllopsförberedelser, lämnat in ringarna för upputsning och gravering så känner mig lite naken. Haft 24-timmars EKG på mig igår till idag, så nattens sömn var inget att skryta med. Barnmorskebesök i morse med. Knoddus följer sin kurva (tjockiskurvan på SF-diagrammet) och jag ökar i storlek med… Huvudet nedåt enligt barnmorskan, och det kanske var det då, men nu vet jag inte, knoddus rumsterade runt förut så jag nästa trodde den skulle komma ut genom bukväggen 😉 Fosterljuden blir stadig lägre varje gång jag är där. 155 första gången, sen 140 och nu 130.. Så normala såklart, men undrar ändå om det är ökningen av min hjärtmedicin som gör det.. Eller om den nästa gång är uppe i 140 igen.. Vi får väl se..

Ska iväg om en stund till en kompis, ska promenera dit med min syster genom slottsskogen. Får se hur det går för fogen i blygdbenet.. Den och jag samarbetar inte så bra..

Imorgon och på torsdag ska det fixas och packas inför bröllopet, på fredag åker vi ut för att fixa och så ska jag baka tårtorna och sånt där. Så kan vara så att här är tyst tills bröllopet är över.