Det händer väldigt mycket just nu

Igår var jag inbjuden till Skärhamns bibliotek för att prata om mina böcker och mitt skrivande. Det var jätteroligt och de som var där var engagerade, ställde frågor och ville veta mer. 


Utöver det så har jag idag fått tag på en illustratör till min barnbok som jag tror kommer bli jättebra! 

Utöver det blev det en jättedebatt på min fb i helgen, jag delade en tidningsartikel om barnmorskan i Sörmland som förlorat målet mot landstinget då hon inte vill utföra aborter. Ett inlägg om det kommer här så småningom, men summa summarum, kan man inte tänka sig att utföra alla arbetsuppgifter som arbetsgivaren har får man förstå att man inte får jobbet. 

Hela den här debatten om samvetsfrihet är ju bara abortmotståndarna nya spelplan. De är inte så himla intresserade av samvetsfrihet som de vill låta påskina utan de vill, i egenskap av att anse att ett embryo har mer rättigheter än den som är gravid, fortsätta sätta kvinnor i en rävsax, där patriarkatet kan öka sin makt. Ingen man kommer någonsin drabbas av ett abortförbud/svårare att få göra abort på det sätter en kvinna gör. Han får ha sex men kan sticka när det inte längre passar. Men kvinnan ska stå där med skammen, skulden och ett barn hon inte önskat. Och barnet ska födas och inte vars önskat. Psykiska ärr redan från födseln kan man ju säga..! Europas lagar blir värre och värre, låt Sverige vara så framstående som det är. Vi har fri abort, den som söker vård för att få göra abort ska få vara säker på att hon träffar en barnmorska som inte dömer henne och som vill hjälpa henne. Däremot är det ingen rättighet att jobba som barnmorska. Det finns andra jobb man kan välja. Man kan bli doula om inte annat om man vill vara med och stötta en kvinna under förlossningen. 

Jaja, mer om detta en annan dag.. 

Privilegium 

Jag har precis pussat min son god natt och sagt att jag älskar honom. En natt väntar där vi inte fruktar någonting. 

I andra delar av världen ser verkligheten helt annorlunda ut. Mammor pussar sina barn godnatt och är skräckslagna över att morgondagen inte kommer. Orkaner, jordbävningar, bomber, översvämningar och mycket annat finns som en ständig risk. 

Kanske vaknar både mamman och barnet, kanske överlever de. Men livet har slagits i spillror. De får fly från sina hem, barnet får kanske inte ens med sig sin snutte. Inga rena kläder. Ingenting. 

Kanske kommer de ifrån varandra längs vägen. Ett litet barn som inte hittar sin mamma i en okänd miljö. 

Mitt hjärta brister för alla dessa människor som får uppleva så fruktansvärda saker i sina liv. 

Inbördeskrig, könsstympning, sexhandel, svält, sjukdomar, oro.

Naturens krafter kan vi inte komma ifrån, men hur kan människor orsaka andra människor sådant enormt lidande? Hur kan man leva med sig själv? Hur kan man önska oskyldiga så mycket ont? 

Det stod en man och samlade in pengar för världens barn (Radiohjälpen) idag när vi var och handlade (man kunde swisha! Så bra!!) Gabriel tittade länge på honom och jag sa  ”han samlar in pengar till barn som inte har det så bra som du har det”. Jag hoppas att om Gabriel någon gång får barn, att världens barn har det betydligt bättre än idag, men tyvärr tror jag inte det. Men jag hoppas och jag önskar. 

Vad är det som gör att vissa människor är nonchalanta?

Parkerade nere på stenungstorg tidigare idag. Som vanligt är det få av de som parkerat påfamiljerutorna som har bilbarnstol eller bälteskudde i bilen. 

Medan vi plockar ut två barn och fäller upp barnvagnen parkerar en kvinna (jag skulle hellre använda ett mindre sofistikerat ord för henne men jag låter bli) utan barn i familjerutan bredvid vår. 

Jag är egentligen född ganska konflikträdd men har med åren fått lite skinn på näsan och sådant här är jag så ohyggligt trött på så jag frågar henne när hon kommer ut:

”Du såg inte att det var en familjeparkering som du ställde dig på?”

”Jo jag såg det”, säger hon och går mot affärerna.

”Och ändå parkerar du där?”

”Ja, jag gjorde det nu”, sa hon och snabbade på stegen.

Jag gjorde det nu? Knappast första gången hon gjorde det. Troligtvis inte heller den sista… Nonchalanta människa! Och jag antar att det är nonchalanta personer som väljer att parkera där och på platser för rörelsehindrade utan att tänka på den de tar platsen från. 

När vi kom tillbaka till parkeringen var det 2 bilar av 4 som inte hade bilbarnstolar i. Alltså 50%. Jag hade en skrikande, trött dotter med mig så hann bara skriva en liten lapp till ena bilen om att de nästa gång kanske kunde parkera någon annanstans. 

Hur svårt ska det va att låta bli parkeringsrutor man inte har rätt till?! Det spelar ingen roll om man ”bara ska göra ett snabbt ärende”. Det är inte giltig anledning att parkera där. 

Poängen med rutorna är att man ska kunna få ut babyskyddet, minska risk för att barnen slår i dörren i bilen bredvid, ha närmre väg till affären så att risken för att ett barn bli påkört minskar.

  
Parkerar du på familjerutorna när du inte har barn i bilen? Rannsaka dig själv och ge fan i det nästa gång! För du vill inte att ett barn ska bli allvarligt skadat för att du inte ”orkade” gå. 

   

Helikopterplatta på Klädesholmen

För tre år sedan var det midsommarafton och ambulanshelikoptern fick landa på klipporna för att hämta ett skadat barn. En av de dagarna på året de skickar helikoptern före ambulans för att ambulansen inte kommer förbi köerna. Det är inte alla som klarar av att landa en helikopter så här och att planerandet av en helikopterplatta på klädesholmen lades på is förstår jag inte. De skulle egentligen ha två. Framförallt nu när det är tal om att stänga Kungälvsakuten på natten o dra in antal ambulanser. Då kommer det bli ännu mer sårbart att bo därute.

Jag bor ändå bara i Stenungsund men när jag fick hjärtinfarkt var stenungsundsambulansen upptagen så jag fick vänta på att tjörnambulansen kunde komma. Det tog 22 minuter. Det är långa minuter när man försöker hålla sig vid medvetande. Ännu längre är de minuterna om hjärtinfarkten hade orsakats av en propp eller om någon fått en stroke. 

Hade jag bott på klädesholmen hade jag jobbat för en helikopterplatta. Det är ju en ganska enkel grej att fixa ändå.

  

Sommaren börjar inte lika bra för alla

Under natten till idag blev en tjej utsatt för en våldtäkt här i Stenungsund. I en gångtunnel samma kväll som mängder av gymnasister firade sin student. Kanske var hon en av de som firade sista dagen i skolan, dagen då hela världen så tydligt ligger för ens fötter. Kanske började hennes nya liv med ett oerhört trauma. Eller så var det någon annan som utsattes för övergreppet. Som inte längre känner sig trygg när hon är ute. Som kommer titta sig över axeln för att se så att ingen följer efter henne.

Det spelar ingen roll vem det var. Idag finns det en tjej som önskar att hon gått en annan väg igår. Så att hon hade sluppit åka polisbil till sjukhuset där mina kollegor var de hon mötte. 

Det finns mycket vi inte kan göra något åt, men våldtäkter och sexuella övergrepp kan vi faktiskt reducera. Men vi måste ta obekväma diskussioner. Vi måste våga prata om det. Om respekt, ömesidighet och gråzoner. Om makt och maktmissbruk. Om sex, känslor och flickor och kvinnors rätt till att klä sig och bete sig som de vill. Så länge de inte vill ha sex och har sagt eller visat det så ska ingen heller ta sig friheten att ha sex med dem. Enkel ekvation. Tydligen oerhört svårt att förstå. 

Jag har en dotter som är elva veckor. Så småningom kommer hon vara tillräckligt gammal för att vara intressant för män. Som förälder har man mycket oro för sina barn och jag hoppas att jag slipper vara med om att min dotter får åka till sjukhuset och topsas under naglar, i munnen, underlivet och analen. Att hon slipper fotograferas med måttband vid blåmärken och rivsår.  Du hoppas att din dotter slipper det också (om du har någon). Men allas döttrar slipper inte. Däremot kan vi minska antalet! Vi måste bara jobba för det. 

Jag har en son också. En sockersöt liten kille som kommer att få prata mycket med sin mamma om respekt. Gentemot kompisar, gentemot tjejer. Det kan alla föräldrar med söner göra. Det kan göra skillnad. För någon. För flera. 

Vi måste också hjälpa till allihop att förändra synen på våldtäkt i samhället. För det är många som tycker att vissa tjejer ”bett om det” på grund av klädsel, beteende eller alkoholhalt i kroppen. Men oavsett hur någon varit klädd, betett sig eller om hon har druckit så är det någon annan som tagit beslutet att tvinga till sig sex trots att den andra inte vill. Det är där det är fel. Sexuella övergrepp är ett brott där brottsoffret hålls ansvarig snarare än förövaren. Hos många. Hos rättsväsendet. Galet, skrämmande och fel! 

Men jag tror på att det kommer bli bättre. Med kämpar som Elisabeth Massi Fritz och Katarina Wennstam för att nämna några. Men vi kan alla bidra till förändring. Fråga dig själv vad just du kan göra. 

2016 är alldeles för sent för mossiga fördomar att leva kvar. Vill du vara med och förändra världen? Se dig omkring i din närhet, där finns mycket du kan bidra med. 

För ett samhälle där ansvaret läggs på den som begått brott istället för på offret. 

  

Innan jag skulle sätta mig i en överfull båt med mitt barn…

så skulle jag ha försökt se alla andra möjligheter. Med andra ord, de som sätter sig i dessa överfulla båtar för att ta sig till Europa har inga andra möjligheter. 

Att ens kunna föreställa sig hur de har det, alla dessa människor som drömmer om ett liv för sina familjer, tak över huvudet och en framtid, är helt omöjligt. Skräcken, oron för vad framtiden kommer innebära, uppehållstillstånd eller avslag, överlevnad eller död. 

Om jag hade varit född i ett annat land än Sverige, eller om Sverige drabbades av krig som andra länder i vår värld gjort, hade jag gjort allt för att min familj skulle få det drägligt. Men jag skulle gå i bitar varenda sekund längs vägen, av oro för hur min familj kommer klara både flykten, men också ett nytt liv i ett nytt land. 

Skulle jag vara en av de föräldrar som skickade mitt barn ensamt mot ett annat land i hopp om att åtminstone han skulle få ett bra liv skulle jag kanske aldrig mer få se honom. En vetskap som slår hårt i mellangärdet.

De människor som kommer hit när de flyr krig, diktatur och förtryck gör precis det jag tror att vi alla skulle gjort om vi var i deras sits. Vi kommer stöta på problem och besvärligheter med den enorma mängd människor som kommer till Sverige och Europa nu, för vi är inte rustade för så många människor på flykt på en gång. Men det kan inte människorna på flykt klandras för. Det är frånvaron av en integrationspolitik genom tiderna som är problemet. HUR ska dessa människor på bästa sätt komma in i det svenska samhället? Hur underlättar vi bäst och skyndar på processen med SFI och annat som är nödvändigt för att ha en chans att känna att man är en del av det nya landet. Sitt nya land. Där är problemet. Inte de individer som riskerar allt de har för sina familjers skull. För de gör bara precis det du och jag också hade gjort.