En milstolpe

Idag skedde en helt fantastisk sak i min och dotterns relation. Vi busade och skojade och klickade på ett sätt jag väntat på så länge! Vi har fortfarande en bit att vandra men det är på gång. 

Jag har för alltid missat det mesta av hennes första år och sorgen över det och det dåliga samvetet över det jag ville känna men inte kände finns där, och kommer troligen alltid göra det i någon form. Men snart börjar jag kanske ändå tro på att det kommer spela en väldigt liten roll i resten av våra liv. 

Snart är den här


Min första barnbok, illustrerad av Monica Håkansson. 

Om en vecka fyller Evelina ett år. Hennes första tid är orsaken till att jag insåg att det saknades en (flera) böcker på marknaden och skrev den här. 

Jag har även en vuxenbok på gång, men ska försöka hitta lämpligt förlag till den. 

Nu är boken på tryckeriet men snart har jag den i min hand. Boken som är dedikerad till Gabriel och Evelina. Mina älskade älskade barn som fått stå ut med så mycket under det senaste året. 

Ni är det finaste jag har!

Tack för all fin respons

Så många som varit med om samma sak som delat med sig av sina berättelser till mig, fått mig att känna att jag inte är ensam och framförallt så finns det några som förstår mina tankar. 

Det som däremot gör mig ledsen är att så många känner sig ensamma i sina förlossningsdepressioner och vågar inte andas om vilka hemska tankar de har. För vad är man för mamma som inte tycker om sitt barn? Som inte har hamnat i den villkorslösa kärleksfasen. Och tänk om soc tar barnet/barnen för att de anser att man inte är lämplig som förälder.


Trots att det är vanligt med förlossningsdepression så finns det väldigt begränsat med berättelser som går på djupet, reportage i tidningar finns men hur mycket ryms på en sida i mama? 

8-15% drabbas av förlossningsdepression. 2014 föddes drygt 110.000 barn i Sverige. Det innebär att mellan 8800-16500 mammor drabbades av förlossningsdepression. DESSUTOM drabbas även en hel del pappor/partners av förlossningsdepression vilket gör siffran ännu högre. 

Är det rimligt att man ska känna sig ensam i sin situation när 15.000 andra mammor hamnat i samma skit? Sannolikheten för att jag är ensam om mina allra svartaste tankar och mest ångestfyllda funderingar är oerhört liten. 

Jag förstår att man inte vågar berätta. Jag var också rädd. Är också rädd. För vad andra ska tycka om mig, tro om mig, anse om min lämplighet att vara mamma. Men jag är en riktigt bra mamma som fick en tuff start med andra barnet. Jag kände mig dock som den uslaste mamman i världen under den tiden. Och under den tiden var jag stundtals en dålig mamma. Men jag gjorde allt jag förmådde. Om det nu verkligen räcker… 


Men eftersom det på ett decennium drabbar runt 100.000 personer så är det dags att vi pratar om det. På riktigt. Inte bara på ytan. Förlossningsdepression är rent överjävligt när allt man vill är att kunna njuta av sitt barn. Istället har tårarna inget slut, ångesten river och man söker så efter den där kärleken till det lilla barnet som man ”borde” känna. 

Jag sörjer något oerhört att jag drabbades av det här. Jag kom ändå lindrigt undan jämfört med många andra. Jag sökte hjälp – och fick hjälp tidigt vilket är viktigt. Anledningen till att jag sökte hjälp tidigt var att jag paradoxalt nog skrev min d-uppsats om förlossningsdepression och när jag en kväll hade fullständig panik över att vara ensam med barnen ytterligare en arbetsdag så mindes jag en av deltagarna som hade sagt ”jag hade panik över att vara ensam med barnen”. 

Jag är oerhört tacksam för all hjälp jag och min familj har fått från många håll, Bvc med läkare och psykolog, öppna förskolan, min familj, våra vänner. Vi har ett starkt socialt kontaktnät, tyvärr har inte alla det. 

Jag sörjer som sagt hur det blev, men jag skäms inte! Psykisk ohälsa och förlossningsdepression förstås inte av alla, kanske främst de som aldrig sett det på nära håll. Man ska rycka upp sig, skärpa till sig och bita ihop. Jag lovar att om det var lösningen på psykisk ohälsa så hade ingen varit sjuk. 

Läker tiden verkligen alla sår?

Lär man sig alltid leva med allting? 

Snart har hon funnits hos oss i sju månader. Jag väntar fortfarande på att känna det jag vet att jag borde känna för henne. Visst har jag betydligt mer känslor för henne nu än i början, men något saknas ändå. 


Det är en enorm sorg att ha missat hennes första tid i livet. Jag vet också att det bara är en liten del av hennes liv och att vi har betydligt mer tid tillsammans att göra bra, men ändå. Sorgen finns där. Det dåliga samvetet över hur jag kände och tänkte finns kvar. 

Jag kan inte se foton från när hon var nyfödd utan att gå i bitar. Stackars lilla oskyldiga barn som var så söt men din mamma tyckte du var ful. Nu ser jag också att hon var go, men då såg jag inte det. Jag ser fotona från förlossningen och minns hur nollställd jag var när jag fick henne i famnen. ”Jaha, här var bebisen.” 

Det började redan där. Eller långt innan, men jag visste det inte då.


Älskade, älskade barn! Förlåt för att din mamma var en sådan värdelös mamma. Förlåt för allt jag inte kunde ge dig. Förlåt för allt jag inte var. Du var och är värd så oerhört mycket mer! 

Sista besöket hos psykologen

Det är som ett helt annat liv  jämfört med då. Nu pratade jag om hur bra allt kändes och hur långt vi kommit sedan det första mötet i våras. Då när jag stod upp hela timmen hos psykologen, hade Evelina i selen och fick henne att sova sig igenom timmen. Timmen då jag bara grät. 

Det var en helt annan Mikaela den där dagen, men skörheten finns där såklart men ändå är det så otroligt mycket bättre 🙂

Är oerhört tacksam för hjälpen vi fått och att vi fick den så snabbt. 

Samma jävla vakuum

Oftast tänker jag inte så mycket på det, för det finns ingenting jag kan göra någonting åt. Men ibland blir jag så fruktansvärt arg över det vakuum jag befinner mig i. Samma jävla vakuum år ut och år in. Inte en millimeter närmre några svar jämfört med för flera år sedan.

Om 22 dagar är det ett år sedan den där dagen då jag fick min första hjärtinfarkt. Ett år där jag fortfarande inte vet varför mitt hjärta inte beter sig som det ska. Ett år då jag fortfarande nonchaleras av kardiologerna. ”är det inte lite panikångest trots allt?” De som känner mig och som har sett mig ha 170 i puls bara av att stå upp vet att jag inte är det minsta orolig när hjärtrusningarna kommer, framförallt inte de gångerna jag inte ens märker av det. Extraslagen är värre, men inte för att jag blir orolig utan för att det oftare leder till svimningskänslor.

I april gjorde jag MR hjärta och hjärna. För ett par veckor sedan ringde jag Sahlgrenska för att höra om svaren. ”Du skulle ju haft en tid till läkare i början av juni… Men vi har en tid här 24 augusti, jag sätter upp dig på den för det finns ju ett svar på röntgen.” Undrar om det är ett svar om att allt ser bra ut eller om det är något som kan ge saker och ting en förklaring.

Inte ens den gången jag svimmade mitt i en hjärtrusning under tiden jag var inlagd på sjukhus, uppkopplad på telemetri släppt läkarna panikångestspåret. Trots att de såg att pulsen plötsligt gick upp i 170, med VES i bigemini. Däremot skulle jag säkerligen kunna utveckla panikångest av att vakna upp med deff-elektroder påklistrade eller av att få en hjärtinfarkt.

Det är klart som fan att det finns mycket som kan oroa en. När jag fick hjärtinfarkten var jag gravid i vecka 12, ensam hemma med Gabriel som då var 11 månader. De dryga 20 minuterna som det tog innan ambulansen kom var mitt enda fokus att hålla mig vid medvetande. För tänk om Gabriel blev rädd när han hörde att någon kom och gömde sig och de inte visste att det fanns ett barn i huset. Tänk om vi åkt iväg och han var ensam kvar. Klart att det finns en oro över att det skulle kunna hända igen och att jag även den gången är ensam hemma. Med två barn.

Jag kan oroa mig över risken att dö ifrån mina barn. För tidigt. Det kan hända alla, men skulle det ske på grund av att jag blir nonchalerad av vården så kan de vara glada att jag inte överlever..!

IMG_0140.JPG
Jag kan oroa mig för mycket men jag gör sällan det när det kommer till hjärtat för det hjälper inte. Däremot är jag arg. Men oavsett vilket så är det inte ångest som ger mig arytmi när jag borstar håret.

Det ska bli intressant att se vad läkaren säger den här gången. Enligt honom är ju min arytmi ofarlig. Jag köpte det tills jag fick en arytmiutlöst hjärtinfarkt. Men han vidhåller det och benämner det heller inte hjärtinfarkt utan som ”händelsen i augusti”. Och när jag frågade ”om det inte var en hjärtinfarkt som de på Kungälvs sjukhus ansett, vad var det då?” Läkarens svar: ”en händelse”.

Jag förstår också att man inte alltid kan lösa allt, men man kan iallafall låtsas som att man skulle vilja.
Vi får se om hjärtat blir bättre när jag byter till sotalol efter jag slutat amma. Får för många blodtrycksfall per dag med 200 mg metoprolol just nu så jag har minskat till 100 mg. En hel del blodtrycksfall ändå och hjärtat hoppar och skuttar som det vill. Pest eller kolera. Farligt eller ofarligt. Svårt att veta, och det är sällan jag funderar över det. Mestadels tänker jag på allt jag skulle vilja kunna göra som jag inte kan; cykla, springa och busa med barnen, promenera vart jag vill oberoende uppförsbackar eller inte, träna. Och sånt som jag skulle vilja kunna göra utan att få rusningar och extraslag; gå upp för en trappa, vända mig i sängen, tvätta håret, plocka upp något från golvet.

Men det är säkert bara inbillning, alla patologiska EKG:n är nog egentligen bara panikångest.

För tre år sedan idag

Satt jag på en spårvagn på väg till en dejt och funderade på att vända och åka hem igen. Vid Chalmers hållplats tänkte jag hoppa av och skicka ett sms om akut magsjuka eller migrän eller något annat av de genomskinliga ursäktena man kan använda. 

Jag hade ingen lust att sitta och vara trevlig, fundera över om det var en vettig kille, lära känna någon ny och framförallt behöva öppna upp så att han hade en chans att lära känna mig.

Men jag satt kvar och åkte dit ändå. Vi möttes vid Kopparmärra och gick till fröken Olsson och samtalet flöt på. I fyra timmar tills de stängde. 

Redan vid spårvagnshållplatsen sa han ”Det här var trevligt.” Och så föreslog han att ses igen. Inget spel. Inget ”nu hör jag inte av mig på tre dagar o ser om det blir lite katt och råtta lek”. Raka rör. Mycket bra!

Två dagar senare skulle jag ut och dricka öl med några kompisar från gyn så vi gick till kontiki. Jag skickade iväg ett sms att han kunde komma om han hade lust (med tanken att han såklart inte skulle våga det så jag trodde det var riskfritt). Men han tog det som en utmaning och ett test och kom.

Han har fått vara med om många utmaningar men han har stått kvar genom alla. Han är trygg, stabil och helt underbar! På tre år har vi hunnit med mycket, inflytt i lägenhet, sjukhusvistelser (eller ja, de står jag för), Köpenhamn, förlovning i London, Jordanien, bröllop, två barn, husköp. Det gäller att hinna med så mycket som möjligt 😉 

  
Jag är väldigt tacksam över att jag inte vände där vid Chalmers. Då hade jag gått miste om den bästa maken jag kunde få och den mest fantastiska pappan till mina barn! 

  

Den perfekte mannen

För snart tre år sedan träffades vi för första gången. En dejt på Fröken Olsson i Göteborg. Han drack en cappuccino och jag som inte gillar kaffe drack päron- och ingefärste. 

Vi pratade oavbrutet i fyra timmar tills personalen kom och gjorde oss uppmärksamma på att de stängde. 

Dejterna blev fler och snart var vi ihop. 

Trots att vi bara varit ihop i tre år har vi hunnit med mycket. Både roligt och tråkigt. Men trots en hel del utmaningar så har vi aldrig bråkat. Surt muttrat något har ju hänt men inget värre än så. 

  
Vi är ett grymt team, vi är lika och olika men framförallt lika. Vi stöttar varandra i framtidsdrömmar och tycker det är roligt att spåna idéer med varandra. 

Full fart spar tid är ett uttryck som levt med oss och nu växlar vi kanske ner lite men vi kommer nog alltid leva lite på det sättet. Så vi hinner fylla livet med så mycket liv vi kan. 

Han är perfekt för mig även om han såklart inte är fläckfri, men det är ju tur, för det hade ställt väldiga krav på mig. Så vi småmuttrar över den andres tillkortakommanden men ler åt att vi hade turen att hitta varandra. 

3 månader 

För tre månader sedan föddes vår lilla dotter. Nu börjar jag kunna ana lite lite känslor för henne. Känslor som jag trodde jag skulle haft mycket tidigare. 

Men det enda jag känt har varit skuld. Skuld över att jag inte känt något. Skuld för att jag inte kunnat ge henne det jag velat. 

När hon började le mot mig var inte min första tanke ”åh vad söt hon är” den tanken fanns inte alls. Den tanken jag hade var att jag föreställde mig att hon tänkte ”titta mamma vad söt jag är när jag ler mot dig, titta då mamma. Snälla älska mig! Varför kan du inte älska mig?”

Skuldkänslorna var brutala. Men nu, nu kan jag ana att känslorna kommer. Som jag har väntat! Och önskat.

Vi har en lång väg kvar att vandra men den värsta delen tror jag ändå är bakom oss.

   

Förlossningsdepression 

Eller något åt det hållet…

Ibland blir saker och ting inte som man tänkt sig. Det här med att få barn nr 2 är en sådan sak för oss.

Hon föddes efter en snabb men odramatisk förlossning och allt var frid och fröjd. Vi åkte hem efter 17 timmar. So far so good. Dag 3 skrek hon hela dagen. Så ledsen och så arg. Jag tänkte att hon säkert var hungrig men har ju läst att de klarar sig på sina reserver tills mjölken rinner till. Dessutom var jag rädd att träffa på någon bitsk barnmorska på återbesöket som skulle klaga om jag gett ersättning (trots att jag innan förlossningen lovat mig själv att jag skulle lita på mina instinkter den här gången och att jag minsann känner mitt barn bäst).

Dag 4 var det dags för återbesök och pku-provtagning. Då visade det sig att hon gått ner mer än de tillåtna 10% (hon vägde ju 4230 g när hon föddes och hade gått ner ett halvkilo). Fick amma på plats och väga henne före och efter. 0 gram viktökning. Noll. Hem och amma och ge ersättning och tillbaka dagen efter.

Dag 5 hade vikten vänt uppåt och vi hade ett relativt nöjt barn. Sedan dess har amningen fungerat väldigt bra.

De första veckorna hemma gick jättebra och när Robert började jobba igen så förberedde jag mig på kaos, men dagarna gick bra. Tills allt blev fel.

Hon skrek. Skrek skrek skrek. Hela dagarna. Oavsett vagn/bil/vaggas/bäras etc. Hon skrek. 07.00-07.40 07.50-09.00 då sov hon någon timme och skrek sen som ”vanliga barn” ett par timmar och sen skrek hon tills det var dags för natten. Märkligt nog har hon alltid sovit bra på natten vilket hjälpt oss.

Hon skrek och storebror fick vänta. Fick en mamma som inte lekte med honom. Som inte kunde sitta kvar bredvid hans säng när han skulle somna för lillasyster skrek. Han blev arg och började vara dum mot lillasyster. Klöste henne och petade i hennes ögon. Jag blev vansinnig på honom, skrek och betedde mig så oerhört långt från hur jag vill vara som mamma. Han fortsatte med detta flera gånger om dagen då han åtminstone fick uppmärksamhet av mamma när han gjorde det. 

Jag hade dåligt samvete. För allt jag inte kunde hantera. För sonens skull, för dotterns skull. För att jag var så labil i mitt humör. För att jag var arg på dottern för att hon kommit och förstört mellan mig och sonen. Som om det var hon som bett om o födas.. Det gav mig så oerhört dåligt samvete. Jag grät och grät. Grät efter mina utbrott på barnen, hade så dåligt samvete över att den som ska vara deras trygghet var allt annat än det. Stressade hem maken från jobbet på eftermiddagarna. Grät på kvällarna. Så fort jag hade en minut för mig själv, en minut som inte bestod av att få vardagen att ”fungera” sköljde det dåliga samvetet över mig. Och jag grät. När jag diskade, när jag nattade storebror, när jag duschade. Grät över hur värdelös jag var. Att barnen förtjänade en bättre mamma än det här. Att Robert förtjänade en bättre fru. Jag hade även dåligt samvete gentemot Roberts chef eftersom robert började förstå att det här inte var hållbart, att han behövde ta ut fler föräldradagar. 

En kväll frågade jag Robert hur han kände för dottern. Hur så? frågade han. Jag känner ingenting, det känns inte som att hon är mitt barn, sa jag och grät för hundrade gången. 

Jag grät när jag såg andras foton på sina barn på instagram, där de skrev om hur lyckliga de var. Grät och undrade varför inte jag också kände så. Kände det som jag trott att jag skulle göra trots att jag inte ”bondade” med dottern under graviditeten heller. Hjärtinfarkten med alla mediciner och undersökningar påverkade troligen min tro på ett friskt barn.

Jag började även få panik varje kväll när jag tänkte på att jag skulle vara ensam med barnen dagen därpå. Jag åkte hem till min mormor och morfar på förmiddagarna för att bara ha eftermiddagen ensam. 

Jag skickade sms till Robert o skrev att han kunde säga till sin chef att om två månader är Robert pappaledig för jag tänker minsann jobba. Jag som alltid velat vara hemma med barnen. Alltid velat vara med. Nu ville jag fly. 

Jag började förstå att jag behövde hjälp. Jag ringde BVC för att få en extra tid än den vi hade inbokad. Det var inte ”min” BVC-sköterska som svarade så jag sa bara att jag ville boka en tid. Första lediga tid var 8 dagar senare. Jag tog den. När jag kom dit på den bokade tiden satt jag med dottern sovande i sele (vi hade fått henne att skrika mindre så länge hon var i sele) och lekte med sonen på golvet medan jag gråtandes berättade hur läget var. Jag grät hela den halvtimmen jag var där, sjuksköterskan skickade remiss till psykolog och sa att hon tyckte att sjukskrivning skulle vara bra. Jag var tveksam. Jag ville ju klara det här själv. Inte orsaka Robert mer frånvaro på jobbet, han hade ju redan varit hemma en hel del 8 månader tidigare när jag fått hjärtinfarkt. 

På söndagen tog jag en promenad med dottern medan sonen var hemma med sin pappa. Vi gick ca 5 km, hon skrek första 1,5 sov sen i 1 och skrek sista 1,5. Medan hon var tyst grät jag, långsamma tårar föll och jag ifrågasatte hur jag kunde vara så värdelös som mamma som inte ens kunde älska mitt barn. När jag kom hem från promenaden och såg Robert bröt jag ihop helt.

På måndagen sjukskrev jag mig och en vecka efter det träffade jag en läkare som sjukskrev mig längre och som tyckte jag skulle börja äta antidepressiv medicin. Jag var tveksam. Återigen ville jag klara mig själv så jag fick fundera på saken. 

Jag började med medicin och nu ett par veckor senare är det som natt och dag. Så glad att jag fått snabb hjälp och så glad att jag började med medicinen. Förhoppningsvis snabbar det på anknytningen till dottern. För jag vänder hjärtat ut och in för att känna det jag ”borde” känna för min dotter och jag hoppas att jag snart är där. Hon förtjänar så mycket bättre! 

Igår hade jag en väldigt bra dag, idag var det ett bakslag. Kanske nyttigt eftersom de senaste veckornas förbättring har gjort att jag tänkt att nu är allt snart bra. Men jag har nog längre dit än vad jag vill förstå och vad jag utstrålar. Leenden säger inte allt. 

Men på min väg till att bli frisk igen vill jag att ni vet om situationen. Jag vill inte vara med och stigmatisera förlossningsdepression eller psykisk ohälsa. Dessutom hoppas jag att fler vågar berätta på BVC om de mår dåligt, man kan få bra hjälp. För min del har BVC varit fantastiska! Både för mig och min man. För partnern har det inte lätt i en sådan här situation heller. Som sagt, leenden säger inte allt.