Sommaren börjar inte lika bra för alla

Under natten till idag blev en tjej utsatt för en våldtäkt här i Stenungsund. I en gångtunnel samma kväll som mängder av gymnasister firade sin student. Kanske var hon en av de som firade sista dagen i skolan, dagen då hela världen så tydligt ligger för ens fötter. Kanske började hennes nya liv med ett oerhört trauma. Eller så var det någon annan som utsattes för övergreppet. Som inte längre känner sig trygg när hon är ute. Som kommer titta sig över axeln för att se så att ingen följer efter henne.

Det spelar ingen roll vem det var. Idag finns det en tjej som önskar att hon gått en annan väg igår. Så att hon hade sluppit åka polisbil till sjukhuset där mina kollegor var de hon mötte. 

Det finns mycket vi inte kan göra något åt, men våldtäkter och sexuella övergrepp kan vi faktiskt reducera. Men vi måste ta obekväma diskussioner. Vi måste våga prata om det. Om respekt, ömesidighet och gråzoner. Om makt och maktmissbruk. Om sex, känslor och flickor och kvinnors rätt till att klä sig och bete sig som de vill. Så länge de inte vill ha sex och har sagt eller visat det så ska ingen heller ta sig friheten att ha sex med dem. Enkel ekvation. Tydligen oerhört svårt att förstå. 

Jag har en dotter som är elva veckor. Så småningom kommer hon vara tillräckligt gammal för att vara intressant för män. Som förälder har man mycket oro för sina barn och jag hoppas att jag slipper vara med om att min dotter får åka till sjukhuset och topsas under naglar, i munnen, underlivet och analen. Att hon slipper fotograferas med måttband vid blåmärken och rivsår.  Du hoppas att din dotter slipper det också (om du har någon). Men allas döttrar slipper inte. Däremot kan vi minska antalet! Vi måste bara jobba för det. 

Jag har en son också. En sockersöt liten kille som kommer att få prata mycket med sin mamma om respekt. Gentemot kompisar, gentemot tjejer. Det kan alla föräldrar med söner göra. Det kan göra skillnad. För någon. För flera. 

Vi måste också hjälpa till allihop att förändra synen på våldtäkt i samhället. För det är många som tycker att vissa tjejer ”bett om det” på grund av klädsel, beteende eller alkoholhalt i kroppen. Men oavsett hur någon varit klädd, betett sig eller om hon har druckit så är det någon annan som tagit beslutet att tvinga till sig sex trots att den andra inte vill. Det är där det är fel. Sexuella övergrepp är ett brott där brottsoffret hålls ansvarig snarare än förövaren. Hos många. Hos rättsväsendet. Galet, skrämmande och fel! 

Men jag tror på att det kommer bli bättre. Med kämpar som Elisabeth Massi Fritz och Katarina Wennstam för att nämna några. Men vi kan alla bidra till förändring. Fråga dig själv vad just du kan göra. 

2016 är alldeles för sent för mossiga fördomar att leva kvar. Vill du vara med och förändra världen? Se dig omkring i din närhet, där finns mycket du kan bidra med. 

För ett samhälle där ansvaret läggs på den som begått brott istället för på offret. 

  

Det här med att ha böcker i bokhyllan

Som man inte hunnit läsa och ändå köpa fler… Är det för att man missbedömer tiden man har till läsning eller för att man inbillar sig att ”snart, då kommer jag läsa massor” eller är det bara så enkelt att det finns så många bra böcker som man innerligt vill läsa?

Den senaste boken som kom hem är den här:

  
Den läggs dock högst upp i högen för den har jag velat läsa så länge. Så snart kvällarna inte går åt till att göra fotobok (september 2014-nyårsafton 2015) så ska jag läsa den. Och troligen gråta ögonen ur mig. För det är en sann berättelse om en av mina största rädslor; att förlora min partner och bli ensam med våra barn. Dessutom blev den här mannen ensam precis när barnet fötts. Då när det livet man drömt om precis skulle starta, familjelivet. Istället blev det något helt annat. 

Jag vet redan nu att jag kommer gråta ögonen ur mig, vem hade inte gjort det bara av tanken på det han har fått gå igenom – och det hans partner förlorade. 

Nybliven tvåbarnsmor

i torsdags 17/3 föddes vårt andra barn. En dotter. Vi skulle åka ner och fika på torget men i bilen gick vattnet ca 14.35. 17.37 var hon ute. Så det gick ganska fort kan man säga. 
Vi åkte hem redan på fredag förmiddag, innan hade jag fått höra att vi skulle behöva vara där 3-4 dagar på grund av mitt hjärta, men när förlossningen gick bra och jag hörde en öppning om att få gå hem tidigare så tog jag det. Längtade halvt ihjäl mig efter sonen. 

Istället har vi fått åka till östra två gånger då lillan hade gått ner för mycket i vikt när vi var på återbesök men igår hade det vänt uppåt igen. 

Storebror är stolt och nyfiken (och ibland lite svartsjuk, precis som väntat). 

Vi mår bra och är otroligt lyckliga över att ha fått två underbara barn och att allt gått bra! 

  

Sexualbrottsoffer vs förövare

för ett år sedan skrev jag det här på Facebook:

”Alltså jag blir vansinnig på det här jävla mjäk-landet! 27-åringen som inte fälldes för våldtäkt mot barn trots att han haft sex med en 13-åring mot hennes vilja. Han fälldes inte för att hon såg äldre ut. Läs en gång till. För att hon SÅG äldre ut. Och man kan inte dömas om man inte misstänker själv att personen i fråga är under 15 år. Det är väl himla lätt att hävda att man inte trodde det för det första. Men det som är viktigt här är: Hon VAR under 15 år oavsett hur stora bröst hon hade eller hur hon var klädd. Hon var tretton år. Tretton! Och vuxenvärlden har svikit henne. För ser man äldre ut så är det okej att inte ens ha lagen på sin sida. Lägg skulden på flickan. Det har ju gjorts i många hundra år, så varför sluta med det..? Kanske för att det inte är hon som gjort fel, det är – lyssna noga nu- HAN!”

Ett år har gått där inget blivit bättre. Det är fortfarande kvinnans fel om hon blir våldtagen. Det är fortfarande synd om mannen som ”inte hade en aaaaning om att flickan inte ville/inte var över 15” etc etc

Det finns många som kämpar för att offren för sexualbrott ska bemötas med respekt, där det inte spelar någon roll vilka trosor de hade, hur de var klädda eller om de hade druckit alkohol. Många håller med, ändå är det som att gå i sirap. Det går trögt. 

Och en hel del som håller med men som ändå har en invändning i bakhuvudet. ”Klart det inte är tjejens fel att hon blev våldtagen – MEN hon kunde ju haft en annan tröja på sig.”

Som om det handlade om det. Om kåthet som inte går att stoppa för att man ser lite av ett par bröst, eller bara ben. Då skulle ingen av oss kunna gå på badstranden utan att veta att vi får skylla oss själva om vi blir våldtagna för vi ”ber ju om det” där vi går i bikini. 

Den enda som bär skulden för ett övergrepp är förövaren. Han som inte blir kåt av ett par bröst utan av maktövertaget han känner när han gör något mot någon annans vilja. När hon inte har en chans och han vinner. När hon förlorar sitt liv och han inte ens får ett straff. 

Det där med att vänta på bebis 

första gången jag var gravid så blev jag sjukskriven i vecka 16 tror jag det var. Jag hade med andra ord gott om tid att ”bara vara gravid”. Jag och maken pratade mycket med bebisen i magen, fantiserade om vem den var etc etc. 

Den här gången har jag knappt hunnit reflektera över att det växer någon där inne. Med en ettåring så är dagarna fyllda ändå och att hinna bara gravid som med första barnet är omöjligt. 

Positivt med det är att graviditeten har gått fort (även om det känns jättelänge sedan som jag fick veta att jag var gravid). Negativt är väl att trots att jag väntar på förlossningen nu (är riktigt tungt att vara gravid nu, mkt krämpor) så är jag inte alls redo. Varken för förlossning eller tanken på att vi snart är fyra i familjen. Som tur är så tror jag att jag ”vänjer” mig lika snabbt som med sonen när den nya familjekonstellationen är här. Han var inte många dagar innan det kändes självklart att han var med, som om han alltid varit en del av vår familj. Fantastiskt att det kan bli så! 

Visst finns förväntan och nyfikenheten över vem som växer där inne. Snart får vi veta. Och snart får vi veta könet på barnet vilket innebär att vi får veta om vi har problem på namn-fronten eller inte.. 
  

Två vändor kvar innan förlaget får manuset

en redigeringsvända och en korr-vända. Sen ska det till förlaget för sättning. Sen blir det en eller två vändor till med korr o sånt där. Men sen är den färdig för tryck! Så spännande! Och skrämmande… 

Tänk, jag som fick höra av min svensklärare när jag gick i 9an att jag inte kunde skriva och aldrig skulle kunna. Att jag var tvungen att skriva om sådant som andra kunde känna igen sig i. Det visade bara på att han och jag levde i olika världar. Jag 15 år och välbekant med både ätstörningar och självskadebeteende medan han drygt 60 år sa att min huvudkaraktär som då var både ätstörd och skadade sig själv inte fanns. ”Mikaela, du måste skriva om sånt som folk kan känna igen sig i, det finns ingen som är så där som hon.” Kanske har han lärt sig något om verkligheten, kanske inte.

På samma sätt kommer det finnas många som inte kan/vill känna igen det jag skriver om i den här boken. Det kommer finnas många som inte vill läsa den för att den kan trigga igång ens egna känslor, alternativt så är det en för ”känslig” bok. Tråkigt med människor som inte vågar känna hela spektrat av känslor som vi har. Som om vissa känslor var ett nederlag. 

Jaja, deras förlust. 

Nu ska jag iaf sätta mig med min pappershög och läsa. Sonen nattas av sin pappa och jag hoppas på några timmars arbete 🙂 

  

Det här med att ha utgivning på gång

gör mig lite tudelad. Den ena delen av mig sitter och föreställer mig intervjuer i Nyhetsmorgon (svarar på frågor när jag kör bil själv etc). 

Den andra delen, den självkritiska delen, tänker att det aldrig kommer vara bra nog och att jag inte borde ge ut ”skiten”. 

Men ”skiten” är faktiskt ganska bra 🙂 o jag tror (och hoppas att mitt skrivande utvecklats sedan min första bok) och att jag även med den här boken kommer lära mig något så nästa bok kan bli ännu bättre. För vore konstigt om inget kunde förbättras efter bok 2 bara 😉 

Mitt i tvivlet och tvekandes hittade jag den här bilden, den behövde jag idag. 

  

2012

var året då min debutroman kom ut. Det var ett väldigt bra år på många sätt

  
Åren som följt har också varit helt fantastiska med allt vad de inneburit av vänskap, resor, familj, kärlek, förlovning, bröllop och bebisar.

Välkomnar 2016 och ser fram emot vad det har att erbjuda, bebis i mars är ju planen. Kanske bokutgivning i maj? Vi får se. Utöver det så väntar många många dagar som är blanka och därför kan fyllas av fantastiska minnen. Det ska bli härligt! 

Men först ska jag suga ut det sista ut 2015, det är ett par veckor kvar med mys, familj, god mat och gemenskap. 

Innan jag skulle sätta mig i en överfull båt med mitt barn…

så skulle jag ha försökt se alla andra möjligheter. Med andra ord, de som sätter sig i dessa överfulla båtar för att ta sig till Europa har inga andra möjligheter. 

Att ens kunna föreställa sig hur de har det, alla dessa människor som drömmer om ett liv för sina familjer, tak över huvudet och en framtid, är helt omöjligt. Skräcken, oron för vad framtiden kommer innebära, uppehållstillstånd eller avslag, överlevnad eller död. 

Om jag hade varit född i ett annat land än Sverige, eller om Sverige drabbades av krig som andra länder i vår värld gjort, hade jag gjort allt för att min familj skulle få det drägligt. Men jag skulle gå i bitar varenda sekund längs vägen, av oro för hur min familj kommer klara både flykten, men också ett nytt liv i ett nytt land. 

Skulle jag vara en av de föräldrar som skickade mitt barn ensamt mot ett annat land i hopp om att åtminstone han skulle få ett bra liv skulle jag kanske aldrig mer få se honom. En vetskap som slår hårt i mellangärdet.

De människor som kommer hit när de flyr krig, diktatur och förtryck gör precis det jag tror att vi alla skulle gjort om vi var i deras sits. Vi kommer stöta på problem och besvärligheter med den enorma mängd människor som kommer till Sverige och Europa nu, för vi är inte rustade för så många människor på flykt på en gång. Men det kan inte människorna på flykt klandras för. Det är frånvaron av en integrationspolitik genom tiderna som är problemet. HUR ska dessa människor på bästa sätt komma in i det svenska samhället? Hur underlättar vi bäst och skyndar på processen med SFI och annat som är nödvändigt för att ha en chans att känna att man är en del av det nya landet. Sitt nya land. Där är problemet. Inte de individer som riskerar allt de har för sina familjers skull. För de gör bara precis det du och jag också hade gjort.  

September 2016

står jag på bokmässan i Göteborg med min nya bok. En hel del som ska fixas och donas och lösas innan dess, men det är målet. Planen. 

Jag ska bara först läsa igenom en gång till med kritiska ögon, sen läsa igen för att få läst helheten när den är ”klar” och sedan ska jag korr-läsa ordentligt. I förra boken korrläste vi flera stycken flera gånger och ändå blev det fel namn en gång och säkert ett o annat stavfel/missad bokstav. Men så är det i alla böcker (tyvärr) men min förhoppning är att eliminera så många missar som möjligt.

Nu när jag verkligen bestämt mig för att boken ska komma ut och läsas av andra än mig och mina testläsare så är självkritiken inte nådig. Tvivlet skaver som aldrig förr och jag undrar om den verkligen är bra nog. Är den inte lite rörig? Upprepar den sig inte lite mycket? Och så vidare.. Detta ständiga tvivel. 

Som sagt mycket ska göras innan boken går i tryck. Kontakt har tagits med en fotograf för att ta författarporträtt (innan jag blir alltför tjock och svullen – ja, jag är gravid igen. Förhoppningsvis ser allt bra ut med barnet efter hjärtinfarkten och diverse ingrepp och mediciner. I så fall blir det bebis i mars nästa år om allt går som det ska. Bokrelease får vi se när det blir). 

Spånar på bokomslag, idéer till det. Titeln som funnits med sedan första början funderar jag också på. 

Mycket att göra och planera men så himla roligt! Tre års arbete med boken ska äntligen löna sig!