Så trött på det här

Så trött på att bara gå och vänta – framförallt när jag inte vet vad det är jag väntar på. Kommer det någonsin bli bättre? Kommer de någon gång hitta vad som är fel och kunna behandla?

Jag vet att just nu är ett undantag. Ett undantag som sträcker sig några månader till. Kanske ett år. Beroende på. Sen kanske det blir bättre. Med ordinarie medicin. Inte för att den hjälpt så fantastiskt bra förut, men ändå. En stunds frist iallafall.

Jag anpassar mig till situationen, vänjer mig vid verkligheten. Att jag inte kan träna, inte gå i uppförsbackar, att jag blir andfådd av att resa mig upp, gå i trappan, knyta skorna, äta mat. Men tanken slår mig, kanske borde jag inte anpassa mig, kanske borde jag stå på mig för att de ska hitta orsaken så att jag kan göra dessa saker som är så självklara för andra.

Det finns värre sjukdomar och det här är inget farligt (vad de vet) så jag ska inte klaga alltför mycket. Det finns de som har det betydligt värre, som lever med döden flåsandes i nacken, eller med sjukdomar som sakta förlamar kroppsdel för kroppsdel. Men emellanåt får jag nog. Tröttnar. Önskar en annan kropp, ett annat hjärta. Som orkade lite mer.

För jag vill inget hellre än att kunna springa och leka med det lilla pyre som ligger i min mage och växer till sig. Jag vill inget hellre än att vara en mamma som orkar vara med.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *