Ett debattinlägg jag ställer mig väldigt frågande till

    

Lagom snygg skärmdump, men ni kan läsa hela inlägget här.

Jag håller med honom på en punkt, de påkostade barnkalasen. Men inte för att vi genom det ”vadderar” barnens tillvaro utan för att påkostade barnkalas och presenthets leder till att alla som är bjudna kanske inte kommer tacka ja – av ekonomiska skäl. Antingen för att de inte har råd att ge 100-200kr present till varenda klasskamrat (om ens någon klasskamrat) eller också för att de (föräldrarna) inte kan med att skicka barnen på kalas där de känner att de inte har råd att bjuda igen på samma sätt. 

Jag hoppas att när G är stor nog för barnkalas att de han umgås med inte är med och bidrar till hetsen eller dyra kalas som splittrar kompisgruppen. För vad vet vi egentligen om våra grannar/familjerna till våra barns kompisar. Kanske stämmer inte fasaden och verkligheten. Hos dem heller.

MEN det var inte det jag ville prata om. Jag ville prata om det andra i hans artikel. Om att vi föräldrar är FÖR närvarande i våra barns liv och att det förstör för dem. 

Närvarande föräldrar känns som det minsta problemet vi har i samhället. Det känns framförallt som ett icke-problem. Problemet vi har är icke -närvarande föräldrar. Barn som inte får den uppmärksamheten och kärleken de borde få.

David Eberhard tycker att vi bör lämna våra barn i skolan dagen för upprop i första klass och möta dem efter studenten. I övrigt ska vi hålla oss därifrån. För så gjorde hans mamma. 

Sorry, men det kanske är då man blir så bitter som du tycks vara David. 

Han tycker att föräldrar inte ska vara där på skolavslutningar, uppträdanden etc för barnen ska få växa upp i fred.

Som om kärlek gjorde barn osjälvständiga…

Mina föräldrar var med på det mesta. Mamma på nästan allt, pappa på det han kunde med tanke på att han hade en fabrik som behövde skötas. Mamma var med på alla uppträdanden och alla skolavslutningar. Hon körde oss till konståkningsträningarna och friidrottsträningarna. Mamma och pappa satt varenda helg i kalla ishallar eller var med på friidrottstävlingar där de även var volontärer som tog tider etc. När jag blev äldre och pappa hade sålt fabriken spelade jag fotboll, pappa var på varenda match och på nästan varje var han linjedomare. 

Man kan sammanfatta det som så att mina föräldrar har alltid varit närvarande. De har velat vara med. Och jag har velat ha dem där. På skolavslutningarna, på tävlingarna, när det varit konserter och annat. Jag var ju stolt som en tupp när jag skulle framföra något jag lärt mig. Klart jag ville att de skulle få se. 

Jag älskade att ha dem med, att de delade min glädje och lycka. Att de ville vara med. 

Jag kommer göra samma sak för min son. Jag ska vara med på hans avslutningar, uppträdanden, träningar och tävlingar. Så länge han vill att jag ska vara med (hoppas att han alltid vill det för annars har jag nog gjort fel någonstans). 

G ska veta att jag är intresserad av hans liv och att jag vill vara med i så många stunder jag kan. Inte tror jag att han blir osjälvständig av det. Det blir man inte av kärlek. Man blir älskad och man blir trygg. 

Det är skillnad på att vara närvarande och att curla. Gränsen må vara hårfin men det finns en gräns. 

Har då mina föräldrars närvaro gjort mig och min syster osjälvständiga och vadderat oss? Vi har båda två efter studenten (olika år) bott i Spanien själva. Rest dit själva och pluggat. Vi har backpackat i flera månader med kompisar. Min syster även flera månader själv. Jag känner ingen som är så självständig som min storasyster. Mer än vad jag är, trots samma uppväxt. Skillnaden ligger snarare i personlighet. 

Våra föräldrar kunde uppenbart både vara närvarande, älska oss och låta oss testa våra vingar. Vi har fått tryggheten i en familj som bryr sig. Vi vet var vi alltid kan vända oss. Men vi har också fått sparken i rumpan och uppmuntran att göra det vi vill (åsikter har de såklart haft men valet har i slutänden varit vårt).

Så älskade lilla G, dina föräldrar kommer vara med i så stor del som möjligt av ditt liv. För vi vill ju dela dina stora dagar likaväl som vi vill dela alla vardagliga dagar. Och inte tror jag du blir osjälvständig. Just because you’ve got roots doesn’t mean you can’t have wings. Kärlek och närvarande föräldrar kommer heller inte hindra dig från att testa dina vingar. Däremot kommer du alltid ha en stabil landningsplats att komma tillbaka till. 

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *