Innan jag skulle sätta mig i en överfull båt med mitt barn…

så skulle jag ha försökt se alla andra möjligheter. Med andra ord, de som sätter sig i dessa överfulla båtar för att ta sig till Europa har inga andra möjligheter. 

Att ens kunna föreställa sig hur de har det, alla dessa människor som drömmer om ett liv för sina familjer, tak över huvudet och en framtid, är helt omöjligt. Skräcken, oron för vad framtiden kommer innebära, uppehållstillstånd eller avslag, överlevnad eller död. 

Om jag hade varit född i ett annat land än Sverige, eller om Sverige drabbades av krig som andra länder i vår värld gjort, hade jag gjort allt för att min familj skulle få det drägligt. Men jag skulle gå i bitar varenda sekund längs vägen, av oro för hur min familj kommer klara både flykten, men också ett nytt liv i ett nytt land. 

Skulle jag vara en av de föräldrar som skickade mitt barn ensamt mot ett annat land i hopp om att åtminstone han skulle få ett bra liv skulle jag kanske aldrig mer få se honom. En vetskap som slår hårt i mellangärdet.

De människor som kommer hit när de flyr krig, diktatur och förtryck gör precis det jag tror att vi alla skulle gjort om vi var i deras sits. Vi kommer stöta på problem och besvärligheter med den enorma mängd människor som kommer till Sverige och Europa nu, för vi är inte rustade för så många människor på flykt på en gång. Men det kan inte människorna på flykt klandras för. Det är frånvaron av en integrationspolitik genom tiderna som är problemet. HUR ska dessa människor på bästa sätt komma in i det svenska samhället? Hur underlättar vi bäst och skyndar på processen med SFI och annat som är nödvändigt för att ha en chans att känna att man är en del av det nya landet. Sitt nya land. Där är problemet. Inte de individer som riskerar allt de har för sina familjers skull. För de gör bara precis det du och jag också hade gjort.  

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *