Förlossningsdepression 

Eller något åt det hållet…

Ibland blir saker och ting inte som man tänkt sig. Det här med att få barn nr 2 är en sådan sak för oss.

Hon föddes efter en snabb men odramatisk förlossning och allt var frid och fröjd. Vi åkte hem efter 17 timmar. So far so good. Dag 3 skrek hon hela dagen. Så ledsen och så arg. Jag tänkte att hon säkert var hungrig men har ju läst att de klarar sig på sina reserver tills mjölken rinner till. Dessutom var jag rädd att träffa på någon bitsk barnmorska på återbesöket som skulle klaga om jag gett ersättning (trots att jag innan förlossningen lovat mig själv att jag skulle lita på mina instinkter den här gången och att jag minsann känner mitt barn bäst).

Dag 4 var det dags för återbesök och pku-provtagning. Då visade det sig att hon gått ner mer än de tillåtna 10% (hon vägde ju 4230 g när hon föddes och hade gått ner ett halvkilo). Fick amma på plats och väga henne före och efter. 0 gram viktökning. Noll. Hem och amma och ge ersättning och tillbaka dagen efter.

Dag 5 hade vikten vänt uppåt och vi hade ett relativt nöjt barn. Sedan dess har amningen fungerat väldigt bra.

De första veckorna hemma gick jättebra och när Robert började jobba igen så förberedde jag mig på kaos, men dagarna gick bra. Tills allt blev fel.

Hon skrek. Skrek skrek skrek. Hela dagarna. Oavsett vagn/bil/vaggas/bäras etc. Hon skrek. 07.00-07.40 07.50-09.00 då sov hon någon timme och skrek sen som ”vanliga barn” ett par timmar och sen skrek hon tills det var dags för natten. Märkligt nog har hon alltid sovit bra på natten vilket hjälpt oss.

Hon skrek och storebror fick vänta. Fick en mamma som inte lekte med honom. Som inte kunde sitta kvar bredvid hans säng när han skulle somna för lillasyster skrek. Han blev arg och började vara dum mot lillasyster. Klöste henne och petade i hennes ögon. Jag blev vansinnig på honom, skrek och betedde mig så oerhört långt från hur jag vill vara som mamma. Han fortsatte med detta flera gånger om dagen då han åtminstone fick uppmärksamhet av mamma när han gjorde det. 

Jag hade dåligt samvete. För allt jag inte kunde hantera. För sonens skull, för dotterns skull. För att jag var så labil i mitt humör. För att jag var arg på dottern för att hon kommit och förstört mellan mig och sonen. Som om det var hon som bett om o födas.. Det gav mig så oerhört dåligt samvete. Jag grät och grät. Grät efter mina utbrott på barnen, hade så dåligt samvete över att den som ska vara deras trygghet var allt annat än det. Stressade hem maken från jobbet på eftermiddagarna. Grät på kvällarna. Så fort jag hade en minut för mig själv, en minut som inte bestod av att få vardagen att ”fungera” sköljde det dåliga samvetet över mig. Och jag grät. När jag diskade, när jag nattade storebror, när jag duschade. Grät över hur värdelös jag var. Att barnen förtjänade en bättre mamma än det här. Att Robert förtjänade en bättre fru. Jag hade även dåligt samvete gentemot Roberts chef eftersom robert började förstå att det här inte var hållbart, att han behövde ta ut fler föräldradagar. 

En kväll frågade jag Robert hur han kände för dottern. Hur så? frågade han. Jag känner ingenting, det känns inte som att hon är mitt barn, sa jag och grät för hundrade gången. 

Jag grät när jag såg andras foton på sina barn på instagram, där de skrev om hur lyckliga de var. Grät och undrade varför inte jag också kände så. Kände det som jag trott att jag skulle göra trots att jag inte ”bondade” med dottern under graviditeten heller. Hjärtinfarkten med alla mediciner och undersökningar påverkade troligen min tro på ett friskt barn.

Jag började även få panik varje kväll när jag tänkte på att jag skulle vara ensam med barnen dagen därpå. Jag åkte hem till min mormor och morfar på förmiddagarna för att bara ha eftermiddagen ensam. 

Jag skickade sms till Robert o skrev att han kunde säga till sin chef att om två månader är Robert pappaledig för jag tänker minsann jobba. Jag som alltid velat vara hemma med barnen. Alltid velat vara med. Nu ville jag fly. 

Jag började förstå att jag behövde hjälp. Jag ringde BVC för att få en extra tid än den vi hade inbokad. Det var inte ”min” BVC-sköterska som svarade så jag sa bara att jag ville boka en tid. Första lediga tid var 8 dagar senare. Jag tog den. När jag kom dit på den bokade tiden satt jag med dottern sovande i sele (vi hade fått henne att skrika mindre så länge hon var i sele) och lekte med sonen på golvet medan jag gråtandes berättade hur läget var. Jag grät hela den halvtimmen jag var där, sjuksköterskan skickade remiss till psykolog och sa att hon tyckte att sjukskrivning skulle vara bra. Jag var tveksam. Jag ville ju klara det här själv. Inte orsaka Robert mer frånvaro på jobbet, han hade ju redan varit hemma en hel del 8 månader tidigare när jag fått hjärtinfarkt. 

På söndagen tog jag en promenad med dottern medan sonen var hemma med sin pappa. Vi gick ca 5 km, hon skrek första 1,5 sov sen i 1 och skrek sista 1,5. Medan hon var tyst grät jag, långsamma tårar föll och jag ifrågasatte hur jag kunde vara så värdelös som mamma som inte ens kunde älska mitt barn. När jag kom hem från promenaden och såg Robert bröt jag ihop helt.

På måndagen sjukskrev jag mig och en vecka efter det träffade jag en läkare som sjukskrev mig längre och som tyckte jag skulle börja äta antidepressiv medicin. Jag var tveksam. Återigen ville jag klara mig själv så jag fick fundera på saken. 

Jag började med medicin och nu ett par veckor senare är det som natt och dag. Så glad att jag fått snabb hjälp och så glad att jag började med medicinen. Förhoppningsvis snabbar det på anknytningen till dottern. För jag vänder hjärtat ut och in för att känna det jag ”borde” känna för min dotter och jag hoppas att jag snart är där. Hon förtjänar så mycket bättre! 

Igår hade jag en väldigt bra dag, idag var det ett bakslag. Kanske nyttigt eftersom de senaste veckornas förbättring har gjort att jag tänkt att nu är allt snart bra. Men jag har nog längre dit än vad jag vill förstå och vad jag utstrålar. Leenden säger inte allt. 

Men på min väg till att bli frisk igen vill jag att ni vet om situationen. Jag vill inte vara med och stigmatisera förlossningsdepression eller psykisk ohälsa. Dessutom hoppas jag att fler vågar berätta på BVC om de mår dåligt, man kan få bra hjälp. För min del har BVC varit fantastiska! Både för mig och min man. För partnern har det inte lätt i en sådan här situation heller. Som sagt, leenden säger inte allt. 

  

6 reaktion på “Förlossningsdepression 

  1. Sänder dig och hela din fina familj mängder med varma kramar <3 Du får ha alla märkliga känslor, för innerst inne vet du att du är den rätta för dina barn <3 <3 Önskar er en underbar sommar! Kramar

  2. Mikaela!
    Hur strong är inte du nu! Som blottar dig och beskriver hur föräldraskapet också kan bli/vara. Tack för att du är så modig!
    Du kommer att fixa detta och få kontakt med de kärlekskänslorna som du ville ha.
    Kram!

  3. Hittade in hit genom en bekant.
    Läste ditt inlägg med tårar i ögonen. Kände igen mig i mycket av det du skrivit. Du är inte ensam här finns en till!
    Förra veckan gick jag äntligen till bvc-psykologen och fick hjälp efter 4-5 månaders berg-och-dalbana.

    Styrkekram till dig!

    Ps. Du är väldigt modig och stark som berättar om det!!

    • Vad bra att du fått hjälp! Det kommer bli så mycket bättre för både dig och mig! Snart är allt det här bakom oss. Det finns en grupp (hemlig) på fb som heter hjälpgruppen/förlossningsdepression om du vill ha kontakt med fler som vi och kunna skriva av dig hos oss som förstår mer än andra har möjlighet att göra.

      Stor kram!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *