Privilegium 

Jag har precis pussat min son god natt och sagt att jag älskar honom. En natt väntar där vi inte fruktar någonting. 

I andra delar av världen ser verkligheten helt annorlunda ut. Mammor pussar sina barn godnatt och är skräckslagna över att morgondagen inte kommer. Orkaner, jordbävningar, bomber, översvämningar och mycket annat finns som en ständig risk. 

Kanske vaknar både mamman och barnet, kanske överlever de. Men livet har slagits i spillror. De får fly från sina hem, barnet får kanske inte ens med sig sin snutte. Inga rena kläder. Ingenting. 

Kanske kommer de ifrån varandra längs vägen. Ett litet barn som inte hittar sin mamma i en okänd miljö. 

Mitt hjärta brister för alla dessa människor som får uppleva så fruktansvärda saker i sina liv. 

Inbördeskrig, könsstympning, sexhandel, svält, sjukdomar, oro.

Naturens krafter kan vi inte komma ifrån, men hur kan människor orsaka andra människor sådant enormt lidande? Hur kan man leva med sig själv? Hur kan man önska oskyldiga så mycket ont? 

Det stod en man och samlade in pengar för världens barn (Radiohjälpen) idag när vi var och handlade (man kunde swisha! Så bra!!) Gabriel tittade länge på honom och jag sa  ”han samlar in pengar till barn som inte har det så bra som du har det”. Jag hoppas att om Gabriel någon gång får barn, att världens barn har det betydligt bättre än idag, men tyvärr tror jag inte det. Men jag hoppas och jag önskar. 

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *