Tack för all fin respons

Så många som varit med om samma sak som delat med sig av sina berättelser till mig, fått mig att känna att jag inte är ensam och framförallt så finns det några som förstår mina tankar. 

Det som däremot gör mig ledsen är att så många känner sig ensamma i sina förlossningsdepressioner och vågar inte andas om vilka hemska tankar de har. För vad är man för mamma som inte tycker om sitt barn? Som inte har hamnat i den villkorslösa kärleksfasen. Och tänk om soc tar barnet/barnen för att de anser att man inte är lämplig som förälder.


Trots att det är vanligt med förlossningsdepression så finns det väldigt begränsat med berättelser som går på djupet, reportage i tidningar finns men hur mycket ryms på en sida i mama? 

8-15% drabbas av förlossningsdepression. 2014 föddes drygt 110.000 barn i Sverige. Det innebär att mellan 8800-16500 mammor drabbades av förlossningsdepression. DESSUTOM drabbas även en hel del pappor/partners av förlossningsdepression vilket gör siffran ännu högre. 

Är det rimligt att man ska känna sig ensam i sin situation när 15.000 andra mammor hamnat i samma skit? Sannolikheten för att jag är ensam om mina allra svartaste tankar och mest ångestfyllda funderingar är oerhört liten. 

Jag förstår att man inte vågar berätta. Jag var också rädd. Är också rädd. För vad andra ska tycka om mig, tro om mig, anse om min lämplighet att vara mamma. Men jag är en riktigt bra mamma som fick en tuff start med andra barnet. Jag kände mig dock som den uslaste mamman i världen under den tiden. Och under den tiden var jag stundtals en dålig mamma. Men jag gjorde allt jag förmådde. Om det nu verkligen räcker… 


Men eftersom det på ett decennium drabbar runt 100.000 personer så är det dags att vi pratar om det. På riktigt. Inte bara på ytan. Förlossningsdepression är rent överjävligt när allt man vill är att kunna njuta av sitt barn. Istället har tårarna inget slut, ångesten river och man söker så efter den där kärleken till det lilla barnet som man ”borde” känna. 

Jag sörjer något oerhört att jag drabbades av det här. Jag kom ändå lindrigt undan jämfört med många andra. Jag sökte hjälp – och fick hjälp tidigt vilket är viktigt. Anledningen till att jag sökte hjälp tidigt var att jag paradoxalt nog skrev min d-uppsats om förlossningsdepression och när jag en kväll hade fullständig panik över att vara ensam med barnen ytterligare en arbetsdag så mindes jag en av deltagarna som hade sagt ”jag hade panik över att vara ensam med barnen”. 

Jag är oerhört tacksam för all hjälp jag och min familj har fått från många håll, Bvc med läkare och psykolog, öppna förskolan, min familj, våra vänner. Vi har ett starkt socialt kontaktnät, tyvärr har inte alla det. 

Jag sörjer som sagt hur det blev, men jag skäms inte! Psykisk ohälsa och förlossningsdepression förstås inte av alla, kanske främst de som aldrig sett det på nära håll. Man ska rycka upp sig, skärpa till sig och bita ihop. Jag lovar att om det var lösningen på psykisk ohälsa så hade ingen varit sjuk. 

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *