Mamma till Mamma

Snart har ett och ett halvt år gått sedan Evelina föddes. Ett och ett halvt år, där det första året är ganska utsuddat. Som om det inte funnits. Även om det gjort det i allra högsta grad. Men det finns inget foto över hennes säng på henne som nyfödd, utan fotot på Gabriel över hans säng är en ständig påminnelse om att det är alldeles för jobbigt att framkalla en förstoring från den tiden. Sorgen ligger fortfarande där och när jag minst anar det så sköljer den över mig och tårarna kan inte sluta rinna.

Trots att jag idag älskar Evelina, känner att hon är min, så väger det ännu inte upp för det jag och hon förlorade.
Jag har börjat jobba på Östra sjukhuset, ser nyblivna föräldrar med sina små mirakel i entrén varje dag. Och varje gång knyter det sig i magen på mig. Jag ser deras glädje och minns min som uteblev. För ett ögonblick så finns illusionen där, av något ”som är så mysigt”, men sekunden senare så kramar ångesten mig och jag känner ”aldrig mer”. Aldrig mer det första året.

Länge kände jag mig ensam, knäpp och fel när jag inte älskade mitt barn. När jag inte brydde mig om henne, när jag helst ville ta en kniv och skära upp min egen bröstkorg och förblöda. Plågsamt, precis som jag då förtjänade. Men så fann jag gruppen som skulle bli en del av min räddning (ja, ja, medicinen var nog den största räddningen, ihop med familjecentralen och BVC:s team). En facebookgrupp som heter Hjälpgruppen/förlossningsdepression. Där ingen dömde, ingen förminskade någons upplevelser och alltid, alltid så fanns någon där som kunde bekräfta ens tankar, få en att förstå att det var sjukdomen och inte man själv som mamma som var orsaken till allt det där värdelösa som man ansåg att man var.

Det dyker alltid upp nya idéer hos mig och jag kände ganska snart att jag måste göra något vettigt av den här bedrövliga förlossningsdepressionen. Jag måste hitta ett sätt där någon annan kan ha nytta av min erfarenhet. Där kom barnboken till (som var en bok jag hade önskat funnits till Gabriel när jag blev sjuk). Min idé om en reportagebok lever fortfarande lite lätt, men blivit nekad av flera av de stora förlagen för att ”målgruppen är för liten”. Jag hade önskat att de hade rätt…

Men när Karin Cupido Eriksson började prata om att grunda Mamma till Mamma så hängde jag snabbt på. Såklart ska Mamma till Mamma finnas! Och även om vi inte nått ut speciellt långt än, och även om vi bara är i startgroparna så får vi otroligt mycket fina ord från mammor som tidigare varit drabbade som hade önskat att något sådant fanns när de var sjuka (och som nu vill vara medmammor) och från de som söker vårt stöd som mår dåligt i nuläget, som berättar att det känns lättare att veta att vi finns och att de inte är ensamma i sina känslor eller sin situation.

Det finns mycket att jobba på än, men vi är på väg. Och vi blir fler och fler. Tillsammans är vi starka och tillsammans kan vi göra skillnad. För oerhört många familjer. För en föräldradepression (förlossningsdepression) drabbar ju inte bara mamman. Partnern drabbas som anhörig (och har även själv ökad risk att bli sjuk) och barnet drabbas och riskerar anknytningsproblem. Förlossningsdepression drabbar cirka 15.000 kvinnor per år i Sverige. Kanske kan vi inte förhindra det, men vi kan iallfall göra sjukdomstiden lite mindre ensam för dem och se till att de får adekvat vård och stöd.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *