Läker tiden verkligen alla sår?

Lär man sig alltid leva med allting? 

Snart har hon funnits hos oss i sju månader. Jag väntar fortfarande på att känna det jag vet att jag borde känna för henne. Visst har jag betydligt mer känslor för henne nu än i början, men något saknas ändå. 


Det är en enorm sorg att ha missat hennes första tid i livet. Jag vet också att det bara är en liten del av hennes liv och att vi har betydligt mer tid tillsammans att göra bra, men ändå. Sorgen finns där. Det dåliga samvetet över hur jag kände och tänkte finns kvar. 

Jag kan inte se foton från när hon var nyfödd utan att gå i bitar. Stackars lilla oskyldiga barn som var så söt men din mamma tyckte du var ful. Nu ser jag också att hon var go, men då såg jag inte det. Jag ser fotona från förlossningen och minns hur nollställd jag var när jag fick henne i famnen. ”Jaha, här var bebisen.” 

Det började redan där. Eller långt innan, men jag visste det inte då.


Älskade, älskade barn! Förlåt för att din mamma var en sådan värdelös mamma. Förlåt för allt jag inte kunde ge dig. Förlåt för allt jag inte var. Du var och är värd så oerhört mycket mer! 

Privilegium 

Jag har precis pussat min son god natt och sagt att jag älskar honom. En natt väntar där vi inte fruktar någonting. 

I andra delar av världen ser verkligheten helt annorlunda ut. Mammor pussar sina barn godnatt och är skräckslagna över att morgondagen inte kommer. Orkaner, jordbävningar, bomber, översvämningar och mycket annat finns som en ständig risk. 

Kanske vaknar både mamman och barnet, kanske överlever de. Men livet har slagits i spillror. De får fly från sina hem, barnet får kanske inte ens med sig sin snutte. Inga rena kläder. Ingenting. 

Kanske kommer de ifrån varandra längs vägen. Ett litet barn som inte hittar sin mamma i en okänd miljö. 

Mitt hjärta brister för alla dessa människor som får uppleva så fruktansvärda saker i sina liv. 

Inbördeskrig, könsstympning, sexhandel, svält, sjukdomar, oro.

Naturens krafter kan vi inte komma ifrån, men hur kan människor orsaka andra människor sådant enormt lidande? Hur kan man leva med sig själv? Hur kan man önska oskyldiga så mycket ont? 

Det stod en man och samlade in pengar för världens barn (Radiohjälpen) idag när vi var och handlade (man kunde swisha! Så bra!!) Gabriel tittade länge på honom och jag sa  ”han samlar in pengar till barn som inte har det så bra som du har det”. Jag hoppas att om Gabriel någon gång får barn, att världens barn har det betydligt bättre än idag, men tyvärr tror jag inte det. Men jag hoppas och jag önskar. 

Bokmässan 2016

Torsdagen innebar ett spännande och trevligt möte. Vart det tar vägen får vi se, oavsett så var det roligt och gav mig nya perspektiv på min bokidé. 

Sen var jag en snabbis på jobbet medan jag väntade på att min syster skulle jobba klart. Vi gick och åt meze innan jag och Evelina skulle tillbaka till bokmässan för lite mingel. 

Jag träffade Joanna björkqvist i Grim förlags monter. Äntligen! Jag hängde en stund i Idus monter men klockan var mycket för en sexmånaders så vi åkte hem strax efter 19. 

På lördagen var jag oerhört pepp när jag åkte in till mässan. Ensam i bilen och sjöng högt och gräsligt till både Carola o simple plan. 


Signering i två timmar och sen runt för att lyssna på några författare och köpa några böcker. Innan kl 14 var jag helt slut. Åkte hem med en helt annan känsla än jag haft på morgonen. 

Kanske berodde det på förlossningsdepressionen och utmattningen den bar med sig, att jag blev så slut. Friskare än så här kanske jag inte är än. Men alla ljud och intryck knäckte mig helt. Däckad i soffan på kvällen med huvudvärk som skar som knivar. Söndagen och även idag har huvudvärken stundvis varit rejäl. 


Jag får nog låta det gå lite tid så får vi se vad jag säger om mässan sen. Men frågar ni mig nu, så var det troligen sista gången jag var med på mässan med det här upplägget. Tar för mycket energi i jämförelse med vad det ger. 

Men ett par böcker följde såklart med hem. Ser fram emot att läsa dem och lära mig mer!

Ni går väl på era cellprovskontroller?

Väntar just nu på att träffa gynekologen. Hoppas på att mina cellförändringar försvunnit. Är nästan ett år sedan sista kontrollen. 

Ni går väl när ni kallas för cellprov? Det är ett snabbt sätt att minska risken att drabbas av cancer. 

Tycker ni att det är obehagligt att göra gynundersökning, säg det till barnmorskan/gynekologen. För utvecklas det till livmoderhalscancer kommer det bli betydligt värre än 5 minuter i gynstolen. 

2-årskalas och öppna förskolan

I torsdags fyllde Gabriel 2 år. Vår underbara lille kille som är så snäll och go. 

Eftersom han är allergisk mot ägg och mjölk så gjorde jag en chokladbollstårta

Idag har vi varit på öppna förskolan. Gabriel tittade Ebba djupt i ögonen och var nog lite kär. En kille som var fyra år ville han också leka och hålla handen.

Öppna förskolan som vi går på är så mysig. Härliga pedagoger, lagom många barn på tisdagar o torsdagar när vi är där. Bra för Gabriel och Evelina kommer också trivas som fisken sen när hon blir lite äldre. Eller ja, hon trivs nu också. Det är så spännande att hon idag inte somnade så hon var vaken 06.45-12.15, men hon var supertrött! 

Gabriel målade en spargris idag som ska brännas till nästa gång 🙂

Sista besöket hos psykologen

Det är som ett helt annat liv  jämfört med då. Nu pratade jag om hur bra allt kändes och hur långt vi kommit sedan det första mötet i våras. Då när jag stod upp hela timmen hos psykologen, hade Evelina i selen och fick henne att sova sig igenom timmen. Timmen då jag bara grät. 

Det var en helt annan Mikaela den där dagen, men skörheten finns där såklart men ändå är det så otroligt mycket bättre 🙂

Är oerhört tacksam för hjälpen vi fått och att vi fick den så snabbt. 

Samma jävla vakuum

Oftast tänker jag inte så mycket på det, för det finns ingenting jag kan göra någonting åt. Men ibland blir jag så fruktansvärt arg över det vakuum jag befinner mig i. Samma jävla vakuum år ut och år in. Inte en millimeter närmre några svar jämfört med för flera år sedan.

Om 22 dagar är det ett år sedan den där dagen då jag fick min första hjärtinfarkt. Ett år där jag fortfarande inte vet varför mitt hjärta inte beter sig som det ska. Ett år då jag fortfarande nonchaleras av kardiologerna. ”är det inte lite panikångest trots allt?” De som känner mig och som har sett mig ha 170 i puls bara av att stå upp vet att jag inte är det minsta orolig när hjärtrusningarna kommer, framförallt inte de gångerna jag inte ens märker av det. Extraslagen är värre, men inte för att jag blir orolig utan för att det oftare leder till svimningskänslor.

I april gjorde jag MR hjärta och hjärna. För ett par veckor sedan ringde jag Sahlgrenska för att höra om svaren. ”Du skulle ju haft en tid till läkare i början av juni… Men vi har en tid här 24 augusti, jag sätter upp dig på den för det finns ju ett svar på röntgen.” Undrar om det är ett svar om att allt ser bra ut eller om det är något som kan ge saker och ting en förklaring.

Inte ens den gången jag svimmade mitt i en hjärtrusning under tiden jag var inlagd på sjukhus, uppkopplad på telemetri släppt läkarna panikångestspåret. Trots att de såg att pulsen plötsligt gick upp i 170, med VES i bigemini. Däremot skulle jag säkerligen kunna utveckla panikångest av att vakna upp med deff-elektroder påklistrade eller av att få en hjärtinfarkt.

Det är klart som fan att det finns mycket som kan oroa en. När jag fick hjärtinfarkten var jag gravid i vecka 12, ensam hemma med Gabriel som då var 11 månader. De dryga 20 minuterna som det tog innan ambulansen kom var mitt enda fokus att hålla mig vid medvetande. För tänk om Gabriel blev rädd när han hörde att någon kom och gömde sig och de inte visste att det fanns ett barn i huset. Tänk om vi åkt iväg och han var ensam kvar. Klart att det finns en oro över att det skulle kunna hända igen och att jag även den gången är ensam hemma. Med två barn.

Jag kan oroa mig över risken att dö ifrån mina barn. För tidigt. Det kan hända alla, men skulle det ske på grund av att jag blir nonchalerad av vården så kan de vara glada att jag inte överlever..!

IMG_0140.JPG
Jag kan oroa mig för mycket men jag gör sällan det när det kommer till hjärtat för det hjälper inte. Däremot är jag arg. Men oavsett vilket så är det inte ångest som ger mig arytmi när jag borstar håret.

Det ska bli intressant att se vad läkaren säger den här gången. Enligt honom är ju min arytmi ofarlig. Jag köpte det tills jag fick en arytmiutlöst hjärtinfarkt. Men han vidhåller det och benämner det heller inte hjärtinfarkt utan som ”händelsen i augusti”. Och när jag frågade ”om det inte var en hjärtinfarkt som de på Kungälvs sjukhus ansett, vad var det då?” Läkarens svar: ”en händelse”.

Jag förstår också att man inte alltid kan lösa allt, men man kan iallafall låtsas som att man skulle vilja.
Vi får se om hjärtat blir bättre när jag byter till sotalol efter jag slutat amma. Får för många blodtrycksfall per dag med 200 mg metoprolol just nu så jag har minskat till 100 mg. En hel del blodtrycksfall ändå och hjärtat hoppar och skuttar som det vill. Pest eller kolera. Farligt eller ofarligt. Svårt att veta, och det är sällan jag funderar över det. Mestadels tänker jag på allt jag skulle vilja kunna göra som jag inte kan; cykla, springa och busa med barnen, promenera vart jag vill oberoende uppförsbackar eller inte, träna. Och sånt som jag skulle vilja kunna göra utan att få rusningar och extraslag; gå upp för en trappa, vända mig i sängen, tvätta håret, plocka upp något från golvet.

Men det är säkert bara inbillning, alla patologiska EKG:n är nog egentligen bara panikångest.

Fantastiska dagar

Nu är den äntligen här! Sommaren som vi längtat så länge efter. När det är soligt, vindstilla OCH varmt i vattnet.

Vi var ute på klädesholmen i fredags och idag. Det gäller att ta till vara de här dagarna. Älskar känslan av havet som omsluter mig när jag dyker i ute på Ed. 


Vi har även haft besök av svärmor och så har vi målat om husgrunden (ett varv kvar). Från brunt till ljust 🙂


Jag planerar också min kommande bok (eller kommande böcker). Gör research och funderar på hur den ska bli så bra som möjligt. 

Vetgirig

En av de bästa sakerna jag vet är att leta upp kurser jag vill plugga. Jag söker i stort sett varje termin, men pluggar sällan något. Men i höst blir det två kurser, en kurs för mitt företagande om affärsredovisning och en för mitt jobb som barnmorska (men framförallt för min egen skull och för alla tjejer och kvinnor jag möter i mitt liv). Unga, sex och internet heter kursen. Mycket om virtuella övergrepp, ungdomar som säljer sex för att tjäna snabba pengar eller som självskadebeteende.

Det är inte speciellt länge sedan som jag hörde talas om tjejer som sålde sex här i Stenungsund. Så ni som tror att ”det händer inte här” så gör det just det. Och det är vår förbannade skyldighet att lära oss så mycket som möjligt så vi kan vara uppmärksamma och kanske rädda åtminstone ett barn. Kanske ditt barn?! Vet du vad ditt barn gör när det är vid datorn?

Egentligen skulle jag vilja forska om massa olika saker, men jag HATAR allt vad vetenskaplig metod heter. Jag fattar fortfarande inte alla statistiska begrepp. Jag har skrivit en kandidatuppsats och en magisteruppsats, det får räcka. Men det fina är att jag kan få lära mig mer och skriva om saker och ting ändå. Reportageböcker är ett alternativ. Jag har egentligen 4 idéer på lager. Vi får se hur många av dem som blir bok.

394113_10150736206179447_58759864446_12361197_674858791_n

Vad är det som gör att vissa människor är nonchalanta?

Parkerade nere på stenungstorg tidigare idag. Som vanligt är det få av de som parkerat påfamiljerutorna som har bilbarnstol eller bälteskudde i bilen. 

Medan vi plockar ut två barn och fäller upp barnvagnen parkerar en kvinna (jag skulle hellre använda ett mindre sofistikerat ord för henne men jag låter bli) utan barn i familjerutan bredvid vår. 

Jag är egentligen född ganska konflikträdd men har med åren fått lite skinn på näsan och sådant här är jag så ohyggligt trött på så jag frågar henne när hon kommer ut:

”Du såg inte att det var en familjeparkering som du ställde dig på?”

”Jo jag såg det”, säger hon och går mot affärerna.

”Och ändå parkerar du där?”

”Ja, jag gjorde det nu”, sa hon och snabbade på stegen.

Jag gjorde det nu? Knappast första gången hon gjorde det. Troligtvis inte heller den sista… Nonchalanta människa! Och jag antar att det är nonchalanta personer som väljer att parkera där och på platser för rörelsehindrade utan att tänka på den de tar platsen från. 

När vi kom tillbaka till parkeringen var det 2 bilar av 4 som inte hade bilbarnstolar i. Alltså 50%. Jag hade en skrikande, trött dotter med mig så hann bara skriva en liten lapp till ena bilen om att de nästa gång kanske kunde parkera någon annanstans. 

Hur svårt ska det va att låta bli parkeringsrutor man inte har rätt till?! Det spelar ingen roll om man ”bara ska göra ett snabbt ärende”. Det är inte giltig anledning att parkera där. 

Poängen med rutorna är att man ska kunna få ut babyskyddet, minska risk för att barnen slår i dörren i bilen bredvid, ha närmre väg till affären så att risken för att ett barn bli påkört minskar.

  
Parkerar du på familjerutorna när du inte har barn i bilen? Rannsaka dig själv och ge fan i det nästa gång! För du vill inte att ett barn ska bli allvarligt skadat för att du inte ”orkade” gå.